Svårare läroplan gynnar både individer och samhälle

Jag har skrivit mycket om vikten av att se till att särbegåvade barn får stöd och utmaningar i skolan. Det är fortfarande många som inte anser att det bör vara en prioriterad fråga; även i England är fokus på att ”lyfta botten” ofta större.

Härom dagen var jag på ett seminarium om gifted children där professor Deborah Eyre talade. Eyre har tillbringat hela sin karriär med att forska om gifted children.

Seminariet hade utgångspunkt i hur samhället förlorar på att inte stötta gifted and talented children, som statistiskt under livet kommer att ”contribute disproportionally” till samhällets välstånd och utveckling. Det noterades även att en individ blir ”healthier and wealthier” om han/hon får utvecklas i sin egen takt. Med tanke på hur många som lider av psykisk ohälsa så borde det vara viktigt att skapa förutsättningar för att få alla människor att må bättre.

En av de viktigaste åtgärderna för att se till att särbegåvade barn får rätt stöd menade Eyre dock handlar om att se till att läroplanen är ”more demanding” för alla. Detta gynnar alla elever, oavsett nivå, liksom samhällets utveckling. Hur har hennes forskning lett dit?

Det har länge diskuterats huruvida det är en bra metod att ha separata åtgärdsprogram för särbegåvade barn. I Sverige har detta normalt ratats, ofta med hänvisning till att det missgynnar elever som ”lämnas kvar”. Så kan det vara, men behöver inte vara så. Svårigheten ligger ofta i att man måste kunna identifiera dessa barn, och det finns ingen konsensus om hur man bör göra. Varje system som hittills försökt identifiera dem har resultaterat i att barn från ”infödda, välbeställda” befolkningsgrupper fem gånger så ofta identifieras som särbegåvade, medan barn från utsatta grupper sällan identifieras som särbegåvade. Därmed ökar den sociala ojämlikheten.

(I en del fall är det förstås glasklart att ett barn ligger på en så mycket högre nivå att det inte är något problem att identifiera honom/henne som särbegåvad.)

Vad bör man då göra? Dagens forskning pekar på vikten av ”development” snarare än att vid ett tillfälle identifiera vilka som är ”gifted”. Eyre menade att de bästa skolsystemen i världen satsar på development för alla, för att några skall nå ”ännu längre”. ”Hjärnan är ’plastisk’ och tanken att vi vid ett utvalt tillfälle skall kunna se vem som kommer att nå långt är felaktig”.

Eyre sa att bara två av tio länder med bäst resultat i PISA har särskilda program för gifted children, medan de andra länderna med bra resultat har välutvecklade ”base curriculum” – det vill säga, en utmanande läroplan med höga krav från början: ”We need to move towards more demanding curricula to benefit all.”

Detta är motsatsen till vad som har skett i Sverige. Kraven har sänkts för att ”alla skall klara sig”, vilket leder till att de allmänna ambitionerna och förväntningarna sänks, vilket leder till att vi i slutändan skapar färre ”high performing” människor. Vi bör istället öka kraven så att fler får kommer längre.

Det skulle inte fungera i dagens svenska system när det som huvudsakligen räknas är hur många som ”klarar E”.  Vi bör sikta högre så att fler kommer längre, och ta bort den i förväg beslutade absoluta gränsen för vad ”alla borde klara”, när vi vet att inte alla kan klara dagens gränser.  (Mer om det här: https://asamelander.wordpress.com/2014/08/11/hur-hjalper-vi-svagbegavade)

Varje initiativ som kan hjälpa elever att få stöd och komma längre är bra. Högre allmänna krav i klassrummet skulle hjälpa en del barn att slippa sitta av så mycket tid – samtidigt som det skulle höja förväntningarna på alla, vilket skulle göra att fler fick utlopp för sin begåvning. Detta baseras på att inställningen är ”hur långt kan vi komma med varje elev”, inte ”hur många kan klara E”.

En mer utmanande läroplan för alla utesluter inte att man kombinerar med andra initiativ för särbegåvade. Med tanke på att elever i sjunde klass kan variera fem-sex år i utveckling kommer det alltid att finnas elever som behöver ytterligare utmaningar. Seminariet redovisade även resultat från ett (begränsat) försök i Holland, där de elever som man ansåg behövde större utmaningar själva fått styra vad de ville lära sig under några timmar i veckan, med separat lärarstöd. Det hade haft goda resultat. Kanske är det en god start för att även särbegåvade elever ska få känna att de får hjälp och stöd?

Kombinationen av en allmänt högre nivå i ”det vanliga klassrummet”, och höga förväntningar på att alla skall komma längre (inte bara ”klara sig”) skulle enligt Eyre leda till högre genomsnittliga resultat, och fler högpresterande, till gagn för samhället. What’s not to like?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s