What’s in it för resursstarka att välja ”dåliga” skolor?

I ett samtal med en engelsk rektor härom dagen fick jag – ungefär som vanligt – höra att ”den svenska skolan väl är jättebra, vilka problem har den”? Jag nämnde problemen att skapa en likvärdig skola och diskusssionen om den segregerade skolan. När man kommer in på det blir det ofta en diskussion som liknar Kejsarens nya kläder.

Jag berättar att marknadslösningarna för skolan har lett till att resursstarka medelklassföräldrar väljer bort skolor de upplever har en stor andel elever med t ex sociala problem eller låga kunskaper. Dessa skolor får ofta lägga mycket resurser på denna grupp elever – både att stötta dem socialt och att försöka se till att de når målen för godkänt. Därmed har de inte lika stora möjligheter att stötta ”vanliga” elever att få bättre betyg, om de redan har nått målen. Problemet späs på av att det enda mätinstrument som finns för ”hur bra en skola är” är vilken andel av eleverna som får godkända betyg efter åk 9 – ingenting om hur de har utvecklats under tiden på skolan.

”Men det fungerar ju inte?” får jag höra. ”Det är ju klart att föräldrar som kan välja väljer bort skolor som enbart satsar på att se till att alla får godkänt?”

Ja, då försöker jag utan att lyckas förklara varför intresset är så jämförelsevis lågt för att se till att elever som har nått målen når ännu längre.

”Men det är ju jätteorättvist! What’s in it for them att välja en sådan skola?”

Ja, så är ju systemet uppbyggt från början, och problemen blev egentligen först stora när fler och fler resursstarka föräldrar började rösta med fötterna.

”Men hur går det för elever som är ’gifted and talented’ från lägre socio-ekonomiska grupper, hur utvecklas de?”

Ja, det har ju inte riktigt funnits något fokus på särbegåvade elever i svensk skola, även om det kanske håller på att ändras en del. Men självklart missgynnas särbegåvade elever med en sämre socioekonomisk utgångspunkt i många svenska skolor. (Denna fråga får jag för övrigt ofta i England, men den diskuteras nästan aldrig i Sverige.)

”Men om alla skolor hade som mål att alla elever skulle få bättre resultat, oavsett om de har nått målen eller inte, då skulle väl färre välja bort skolor?”

Ja, man tror ju det. Det är ju precis så vi arbetade i Hackney: genom att se till att skolan satsade på att alla elever, oavsett utgångspunkt, skulle lära sig mer, även om de redan kunde mycket, så spelade det mindre roll för föräldrarna att det på många skolor fanns en stor grupp elever som var på mycket lägre kunskapsnivåer än de borde ha varit.

Den grundläggande idén om vad en skola är och skall vara i Sverige och England är ibland så olika att det känns som att man diskuterar helt olika företeelser.

Läsvärt:

Skolvärlden skrev i höstas en lång artikel om problemen med att mäta progression (http://skolvarlden.se/artiklar/sa-mats-hur-bra-eller-dalig-en-skola-ar).  Det finns inget enkelt svar på hur man gör det bäst, men det måste vara bättre att satsa resurser på att försöka mäta att alla elever gör framsteg, än att inte göra det.

Här har jag skrivit mer om hur Value Added (= hur mycket ’value’ en skola ger en elev) mäts i England: https://asamelander.wordpress.com/2015/10/12/value-added-for-att-jamfora-skoleffekt/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s