Diskussionen om att öppna fler grammar schools (selektiva skolor) i England fortsätter. Sir Michael Wilshaw, som fram till december leder Ofsted, motsvarande Skolinspektionen, har betonat att selektiva skolor inte hjälper ”duktiga barn med fattig bakgrund” – som de en gång skapades för att göra. Jag har skrivit om grammar schools, och hur de idag i högre grad har blivit en bra lösning för ambitiösa medelklassföräldrar som inte har råd – eller inte vill – betala för privatskolor:
De som har råd kan betala för privatlärare som lär ut hur man skall klara antagningsprovet bäst.
Michael Wilshaw poängterade att om grammar schools var en så bra lösning, hur kan det då komma sig att barn med ”disadvantaged” backgrounds i London klarar sig så mycket bättre än barn med samma bakgrund i Kent, sydost om London, där det finns många grammar schools fortfarande. Han jämförde resultaten i Hackney – där jag arbetade i tio år – med Kent. I Hackney är ”the attainment gap”, dvs klyftan mellan hur det går för barn som får gratis skolmat (som man får om hushållet har mycket låga inkomster) och andra barn bara 14.6%. I Kent är denna klyfta nästan 34%. Om en familj är fattig är alltså sannolikheten att det skall gå bra för deras barn i skolan avsevärt mycket högre i Hackney än i Kent.
Det är alltså inte någon bra lösning att öppna fler selektiva skolor, som är bra för några, medan ”resten” får en utbildning som av nödvändighet skulle präglas av att eleverna känner sig bortvalda.
Det innebär däremot inte heller att vi någonsin skall acceptera samma förväntningar på alla elever. Alla måste få utmaningar och stimulans på rätt nivå. Den svenska undersökning, nyligen presenterad, som visar att var tredje lärare anser att elever som är klara skall tillbringa tiden med att vänta på de andra gör mig beklämd. Att det kan leda till att elever mår dåligt psykiskt borde alla veta nu – titta annars gärna på den undersökning jag gjorde där samtliga intervjuade säger att de var uttråkade i skolan, att de blev använda som hjälplärare, och att de blev mobbade för att de var duktiga:
Duktiga elever klarar sig alltid – eller? (1995) Åsa Melander
Så kan vi inte ha det, och jag tror en liknande undersökning i England skulle väcka ramaskrin. Plötsligt känner jag mig mycket engelsk.
Åsa Melander 