Varför vantrivs de särbegåvade barnen?

Det finns en ökad insikt om att särbegåvade elever ofta har en svår situation i skolan. Det är bra. Ändå ifrågasätter många fortfarande om de kan ha det lika svårt som elever som har svårt att lära. Det är omöjligt, och meningslöst, att värdera vem som har det svårast i skolan, men det är ett faktum att många särbegåvade har det svårt. Detta kan vara av olika skäl: för att de inte får tillräcklig stimulans, för att de inte blir accepterade i kamratgruppen för att de är för duktiga, eller för att de är ”mentalt äldre” än de andra.

Roland S. Persson, professor i pedagogisk psykologi skriver om svensk skola ”den som är annorlunda, åtminstone i den utsträckningen att denne inte företer särskilt uppskattade och avundsvärda egenskaper fryses ut ur den sociala gemenskapen. Den särbegåvade blir ett hot mot det sociala status quo [som råder].” (Annorlunda land Särbegåvningens psykologi s.91f, Liber/Almqvist&Wiksell 1997)

Den australiska forskaren Miraca Gross, professor emeritus i Gifted Education, har använt hela sitt forskarliv till särbegåvning och särbegåvade elever. Hon har gjort flera longitudinella studier av särbegåvade barn, med ibland nedslående resultat: många har inte lyckats så bra i livet som de ”borde” ha kunnat göra, med tanke på deras studiemässiga förutsättningar. I sin bok Exceptionally Gifted Children skriver hon om en longitudinell studie att många särbegåvade barn underpresterade under hela sin skoltid, för att bli accepterade i kamratgruppen (2004, s. 272).

Ellen Winner skriver (1996) att ”de flesta särbegåvade barn, i synnerhet de med måttlig IQ, har inte fler sociala problem än vad barn i genomsnitt har, men för de exceptionellt särbegåvade blir det svårt att relatera till de andra barnen och de får svårt att smälta in. De blir originella/avvikande.” (s. 191, Begåvade barn – myt och verklighet)

Och Gross (2006) kommenterar resultatet av att det är så: hon skriver att särbegåvade barn kan, motvilligt, välja att vara ensamma istället för att tvingas umgås med (”relate to”) barn som är mindre emotionellt mogna och vars intressen är helt annorlunda. Detta kan leda till bestående sociala och emotionella problem (s. 125, To group of not to group Is that the question? i Including the Gifted and talented Making inclusion work for more gifted and able learners)

Att särbegåvade elever kan ha svårt att finna sig tillrätta socialt, inte för att de är ”konstiga”, utan för att de är på en ”mentalt annan nivå”, har många svårt att förstå eller acceptera. Det har lett till att många tror att särbegåvade elever oftare än andra har sociala problem.

Tyvärr finns ingen självklar lösning. Det är en liten grupp, och i synnerhet i mindre orter kan det vara så att det inte finns någon självklar ”peer group”. Att vi erkänner alla barns behov av att ha en social grupp de trivs i skulle kunna vara ett första steg för att göra det lättare för dem.

Det är egentligen inte annorlunda än för vuxna. De flesta vuxna trivs bäst i en grupp människor som de har något gemensamt med, och där de kan prata om saker som intresserar dem, på ett sätt som passar dem intellektuellt och mognadsmässigt. Precis likadant är det för barn.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s