Missförstånd om särbegåvade barn

Under den senaste veckan har några artiklar om särbegåvade barn publicerats i DN. Det första inlägget skrevs av en kvinna som har flyttat till Danmark för att hennes barn skall få gå i en skola där hennes barn får sina behov mötta:

http://asikt.dn.se/asikt/debatt/begavade-barn-bor-fa-egen-svensk-skolform/

En hel del av det hon skrev missförstods. Malin Nilsson skriver ”Det jag vänder mig mot är (som jag förstår det) att vissa förmågor med en sådan uppfattning skulle kunna värderas högre än andra förmågor och därför få en egen specialanpassad skolform.” (http://asikt.dn.se/asikt/debatt/begavade-barn-bor-fa-egen-svensk-skolform/alla-elevers-formagor-bor-tas-till-vara/)

I Sverige har det länge varit kontroversiellt att erkänna att elever som är extremt högbegåvade har behov av stöd på rätt nivå i skolan. De har ofta fått sköta sig själva i hög utsträckning, eftersom ”duktiga elever klarar sig alltid”. Det svaret fick jag av 9 av 10 rektorer jag intervjuade för en statsvetenskaplig uppsats 1995 (länk: https://asamelander.wordpress.com/2014/06/26/sarbegavade-barn-i-sverige/)

Denna grupp barn får alltså sällan relevant stöd. Det handlar inte om att ”värdera någon högre än andra”, utan att ge lämpligt stöd till dem – precis som till alla andra barn.

Att särbegåvade barn därmed ofta inte når sin potential och att, i förlängningen, landet Sverige slösar med sin kompetens, talas det lite om. Ej heller talas det om att deras sociala situation kan vara svår: ett särbegåvat barn kan ”mentalt” vara fem år äldre än de andra i klassen, och en 13-åring leker sällan på samma villkor med en 8-åring. Detta leder ofta till att särbegåvade barn ”spelar dumma” för att få vara med i kamratgruppen.

Det finns gott om internationella studier om hur dessa barn har det i skolan, och hur man kan arbeta för att underlätta livet för dem. I Sverige finns det inte så många. Roland S Persson, Högskolan i Jönköping, är ett undantag – han har forskat om detta länge.

I andra länder är det mer accepterat att beakta dessa barns behov. Det innebär inte att problemet är löst, i varken Danmark eller England, där det är ganska okontroversiellt att tala om denna grupp. Det finns inte en universallösning, oavsett vilken problematiken är. Men att erkänna att denna grupp barn, liksom alla andra barn, har rätt till stöd, är en god början. Så långt har vi tyvärr inte kommit i Sverige ännu, även om min masteruppsats (2010) indikerade att en del hade hänt sedan 1995 (se ovan länk). När detta är ett accepterat faktum kan olika lösningar provas, oavsett om det är specialklasser, särskild undervisning ibland, ”enrichment” utanför klassrummet i särskilda grupper, eller något annat.

Alla barn skall ha rätt att få stimulans och utmaningar i skolan – även de elever som med lätthet når målen.

Annonser

En reaktion på ”Missförstånd om särbegåvade barn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s