Att mäta skolframgång

Det har blivit något vanligare att tala om att skolan måste ge stöd till elever på alla nivåer; att alla måste få utmaningar att ”nå sin potential”, oavsett var man börjar. Ändå räknas en skolas ”framgång” mest baserat på vilken andel av eleverna som får godkända betyg när de slutar nian. Detta är ingen bra enda måttstock.

I en skola där eleverna har goda förkunskaper när de börjar och får kontinuerlig stimulans hemifrån är det inte alls säkert att det är speciellt bra om (nästan) alla elever får godkända betyg inför gymnasiestart. Med elever med sådana förkunskaper borde ambitionen vara högre. I motsatta änden kan en skola som har en stor andel elever med låga förkunskaper när de börjar skolan vara mycket framgångsrik om många elever får godkända betyg inför gymnasiet.

Det känns därför lite tvivelaktigt att mäta alla skolor med samma måttstock. Inga skolor bör få slå sig till ro bara för att en hög andel elever klarar sig bra. Det finns alltid mer att göra för att stimulera fler att komma längre. Det bör vi uppmuntra.

För de elever som är särbegåvade innebär detta också att deras behov av stimulans inte beaktas lika ofta. De kommer ju ändå att få godkända betyg, och om skolan inte ”får något tillbaka” för att ge anpassat stöd till dem så är det egentligen inte så konstigt att de väljer att koncentrera sig på de som nästan är godkända. I slutändan syns stora ”förbättringar” ändå inte.

I England talar man om nivåer i matematik och engelska i motsvarande låg- och mellanstadiet. Efter avslutad årskurs 2, vid 7 års ålder, bör majoriteten elever ha kommit till ”nivå 2”. De flesta gör det, men inte alla. Efter avslutad årskurs 6, vid 11 års ålder, innan man flyttar till secondary school, bör majoriteten elever ha kommit till ”nivå 4”.

Utöver dessa absoluta nivåer finns förväntningar om hur långt man skall komma mellan dessa år. Varje elev förväntas vara två nivåer högre upp efter årskurs 6 än efter årskurs 2. En elev som redan är på ”nivå 3” efter årskurs 2 bör därför vara på ”nivå 5” efter årskurs 6. Om så inte är fallet har skolan misslyckats med denna elevs utveckling. På samma sätt har en elev som var på ”nivå 1” efter årskurs 2 och som är på ”nivå 3” efter årskurs 6 haft en normal utveckling – även om han eller hon är under det absoluta målet.

Man mäter därmed även hur skolorna stödjer alla elevers utveckling, och inte bara absoluta mål. Det gör att det blir viktigt att stimulera alla elever. Skolorna förväntas hålla regelbunden koll på hur det går för eleverna och kan få stå till svars från Ofsted (skolinspektionen) om deras ”rate of expected progress” inte är bra.

Kanske vore detta något även för Sverige. Det är fel att lärare som arbetar hårt i områden med elever som har en svår utgångspunkt får läsa i media hur ”dålig” deras skola är. Faktiskt är det mycket möjligt att de får sina elever att komma längre än ”bra” skolor. Vi ser det bara inte.

Annonser

3 reaktioner på ”Att mäta skolframgång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s