Hur löser vi lärarkrisen?

Lärarkrisen är stor. Härom dagen skrev Bo Jansson, Lärarnas Riksförbund att

”Bristen på lärare i svensk skola är alarmerande. Under de närmaste tio åren kommer 500 NO-lärare per år att gå i pension samtidigt som extremt få lärarstudenter väljer exempelvis fysik eller kemi.”

http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.2595736-vaxande-lararbrist-kan-utplana-skolamnen

Hur har vi hamnat där? Under många år har intresset för att bli lärare sjunkit – även om en liten uppgång i antalet ansökningar i höstas sågs som en framgång – och många väljer att lämna läraryrket i förtid. I höstas uttalade sig Skolverket om att de var förvånade över hur många som har fått en lärarlegitimation som inte jobbar i skolan. För mig är det inte konstigt – om man är ”behörig”, men jobbar med något annat, är det väl en självklarhet att man ber att få legitimation, för eventuellt framtida bruk, även om man inte använder den i dagsläget.

Att skolan har förändrats håller alla med om. Huruvida den har ändrats i positiv riktning eller negativ riktning råder det olika uppfattningar om. Idag är lärararbetet inte längre mest kunskapsbaserat, utan en hög grad av det arbete som utförs är mer ”socialt”. En lärare förväntas idag i hög utsträckning intressera sig för eleverna på ett personligt plan och stötta elever som upplever privata  svårigheter. Det har jag svårt att tänka mig att någon av de lektorer som undervisade mig i slutet av 80-talet skulle ha gjort – inte för att de var osociala, eller inte omtänksamma, utan för att rollen på den tiden inte inbegrep ”socialt” ansvar. Inte heller var klassföreståndaren i gymnasiet ansvarig för att ordna klassresor – det fick vi ordna själva om vi ville.

Denna roll med socialt ansvar skiljer sig från den traditionella roll som man spontant tänker att en lärare har: att lära ut kunskap. I The Guardian skriver en lärare om hur han eller hon ser sig själv som ”social worker” lika mycket som lärare:

http://www.theguardian.com/teacher-network/2015/jan/10/secret-teacher-social-worker-emotional-students

Han/hon skriver att

“But the biggest obstacle to learning is not what’s going on in the classroom, but what’s going on outside it. Teachers across the nation face the baggage that children bring to lessons every single day and unless they feel supported to really become in loco parentis, effective teaching and learning is compromised.”

För att uppnå effektiv undervisning måste läraren bli in loco parentis. Denna roll är det inte alla som är bekväma med. För en person som brinner för sitt ämne, men som inte är lika intresserad av – och bra på – att vara in loco parentis – fungerar alltså inte läraryrket längre. Det skulle kunna vara en anledning till att intresset sjunker, och till att det lockar nya grupper av studenter. Det har visat sig att läraryrket numera är vanligare i grupper som inte har akademisk vana hemifrån – kanske ses det som ett mjukt yrke idag, där den sociala biten är viktigare än att man har tillräcklig kunskap.

Skulle en väg framåt vara att inrätta lärartjänster där pastoral care ingår, och andra där det inte är en del av ansvaret? Skulle man därigenom kunna få fler studenter som är intresserade av kunskapsbiten att söka?

Bo Jansson har nog rätt i att så länge lönerna ligger där de ligger, och arbetsbördan är som den är, så kommer yrket inte locka några större skaror, och vi närmar oss den kris han pratar om. Men alla vägar är värda att fundera på, och jag tror att den engelska lösningen med olika typer av tjänster – med fokus på pastoral care eller subject – skulle vara intressant att diskutera även i Sverige

Annonser

En reaktion på ”Hur löser vi lärarkrisen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s