Grammar schools, selektiva skolor – bra eller dåligt?

Betydelsen av ”grammar schools” i England har börjat diskuteras igen. Grammar schools var fram till 70-talet ansedda att vara arbetarklassbarnens möjlighet att få en högklassig utbildning. Vid 11 års ålder skrev alla barn i statliga engelska skolor ett prov, ”11+” (utläses eleven plus), och på grundval av det sorterades de barn som hade de bästa resutaten ut och fick gå i en grammar school – en statligt subventionerad selektiv skola för barn som ansågs ha goda möjligheter att nå långt.

Barn med rika föräldrar hade, och har fortfarande, en gräddfil genom att de kan skickas till privata skolor – skolor som helt betalas av avgifter, och som ofta har fler och mer välutbildade lärare. Ibland är de internatskolor, men absolut inte alltid. Dessa skolor behöver inte följa den nationella läroplanen och granskas heller inte av motsvarigheten till Skolinspektionen (Ofsted). De anses ändå ofta vara bättre än även de bästa statliga skolorna. Det är emellertid bara 7% av alla engelska barn som går i privata skolor.

Precis som i Sverige diskuterades unde 60-talet möjligheten att skapa en skola för alla, en comprehensive school. Denna infördes under 70-talet. Starka åsikter höjdes om att de statligt subventionerade grammar-skolorna skulle försvinna. I mitten av 70-talet nåddes en kompromiss som innebar att inga nya grammar schools skulle betalas av staten, men de existerande fick fortsätta finnas kvar på samma premisser som tidigare – med antagningsprov och statligt finansierade.

Detta beslut innebar att dagens grammar schools är mycket ojämnt fördelade i landet: i Kent, sydost om London, finns så många grammar schools att skolsystemet i praktiken fortfarande är tudelat. Alla barn skriver provet vid 11 års ålder och blir därefter anvisade skola efter resultat. Många ambitiösa föräldrar med höga tankar om sina barn söker sig därför till Kent.

I andra delar av landet finns nästan inga grammar schools, och alla barn går i samma skola. Där jag arbetade i östra London fanns ingen; men i norra London finns Latymer School, och många barn pendlar långt för att gå där.

Tanken bakom grammar schools står långt i från den allenarådande i Sverige, att alla skall gå tillsammans, och inklusion är ledordet. Personligen är jag tveksam till att det (nästan) alltid anses bättre för alla barn att gå tillsammans, och jag skulle hellre se en något mer nyanserad debatt i Sverige. Många är de vittnesmål från förtvivlade föräldrar som märker att undervisningen flera gånger dagligen går i stå för att något eller några barn t ex har svårt att följa med eller koncentrera sig. Det finns inget barn som vill upplevas ”vara jobbigt” , och självklart skall alla barn få det stöd de behöver. Ibland tror jag dock att både den enskilda individen och gruppen i stort hade fått en bättre arbetsmiljö om det i större utsträckning hade funnits andra lösningar än inkludering.

I England har en debatt blossat upp igen om huruvida grammar schools borde återinföras. Flera konservativa politiker har givit sitt stöd; t ex borgmästaren i London, Boris Johnson.

http://www.theguardian.com/education/2014/nov/11/boris-johnson-backing-grammar-schools

Om antagningsprovet hade fungerat som det var tänkt är jag inte övertygad om att det hade varit negativt om det fanns selektiva skolor. Om merparten av alla barn går i den vanliga skolan, och ett fåtal i en selektiv så torde stigmatiseringen vara minimal. Som det ser ut idag tvivlar jag dock på att det är möjligt: när man tittar på antagningen till de grammar schools som finns idag så är det uppenbart att de flesta barn som kommer in har blivit coachade av privata lärare i åtminstone ett års tid; många i flera års tid. En rationell förälder inser att det är billigare att betala för en privat lärare i några år än att betala för privat skola i många år. Det gör dock att provet mister något av sin relevans när det inte handlar om begåvning och intresse, utan om föräldrars möjlighet att betala.

Skolan i England har stora problem och organisatoriska förändringar under de senaste åren har luckrat upp systemet mycket så att den är mindre ”comprehensive” idag; t ex tillkomsten av friskolor, som har större autonomi. Precis som i Sverige har föräldrarnas betydelse ökat, och vikten av att sätta sig in i skolvalet är större. I London i synnerhet är det i vissa områden omöjligt att få plats i en lokal skola och många får pendla långt – London Councils, samarbetsorganet för Londonkommunerna, beräknade i somras att det behövs 133 000 fler skolplatser för att möta det ökande behovet fram till 2018 (http://www.londoncouncils.gov.uk/news/current/pressdetail.htm?pk=1798). Var de skolorna skall byggas kan ingen berätta – i staden London är det i princip fullt. Kanske en skola i Hyde Park..?

Kanske är bristen på platser i Londonskolorna en ytterligare anledning för de konservativa att ta upp frågan om grammar schools igen? Resursstarka föräldrar har ofta inget emot att deras barn pendlar långt om det är till en bra skola, och om fler grammar schools kan öppna längre bort kanske en del av krisen med platserna kan lösas. Självklart är det även en ideologisk fråga.

Annonser

En reaktion på ”Grammar schools, selektiva skolor – bra eller dåligt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s