En skola för alla, inklusive särbegåvade

Bloggen Skola och samhälle (www.skolaochsamhalle.se); eller nättidningen, som de kallar sig, handlar om skola, skolpolitik och lärarutbildning. Den startades av en grupp skolforskare, fackligt aktiva och lärarutbildare. Många inlägg är intressanta; men jag upplever ibland att de åsikter som uttryckts är något likriktade. Framför allt gäller detta tankarna om hur skolan skall stimulera alla: när någon skriver om ”en skola för alla” så är det utan undantag hur vi skall se till att elever som inte har så lätt för sig i skolan skall hänga med.

Nyligen publicerade Malin Ideland, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, ett inlägg med rubriken ”En skola för vissa?” (http://www.skolaochsamhalle.se/noterat/malin-ideland-en-skola-for-vissa). I det skriver hon ”Forskning visar klart och tydligt att heterogena elevgrupper är positivt för samtligas lärande”.

Efter att ha läst flera hundra internationella forskningsrapporter från hela världen om särbegåvning vet jag att detta mantra, som ofta får stå oemotsagt i Sverige, inte är en sanning i hela världen. I England, där jag arbetade med skolutveckling i 10 år var en helt annan inställning den givna: alla skolor hade policies för att möta de behov som särbegåvade barn (”Gifted and Talented”) har – utöver att det självklart finns policies för att hjälpa elever som har det svårare i skolan. ”Setting”, det vill säga nivågruppering, är vedertagen från åtminstone 11-12 års ålder.

Miraca Gross, australisk forskare och auktoritet vad gäller särbegåvade barn skriver (Exceptionally Gifted Children, 2004)

“Virtually every recognised authority on education and psychology have recommended that gifted and talented children should be grouped together for a significant proportion of time. Even educators who express concerns for grouping slower together report benefits to gifted and talented children.”

Även engelska Ofsted (motsvarande Skolinspektionen) har inställningen att det är motiverat med nivågruppering ibland: ”The impact of ability grouping is complex, but there are some clear patterns. In most subjects in Key Stage 3 [11-14 år], overall standards are higher and teaching is more effective where pupils are grouped by ability than where they are taught in mixed ability classes.”

Gross skriver vidare “If it is true that learning is a developmental and sequential process, that there are striking differences in developmental rates among individuals of the same age, and that effective teaching must be grounded where the learner is, then how do we justify an educational system that ignores competence (what pupils are able to do) and achievement (what they have already mastered) and utilises chronological age as the primary, or only, factor in pupil placement? Gifted and talented children strongly prefer to learn with peers.”

Det undrar jag också. Egentligen är det konstigt att det är en ”given sanning” att barn vars ”IQ”* kan variera från cirka 70 till 150+ går i samma grupp, enbart baserat på kronologisk ålder.

Mina två akademiska uppsatser (https://asamelander.wordpress.com/2014/06/26/sarbegavade-barn-i-sverige/) visar med all önskvärd tydlighet att vi även i Sverige borde göra mer för särbegåvade elever dels för att ta tillvara på deras talanger i ett samhälleligt perspektiv, men framför allt för att det borde vara självklart att alla barn får stimulans.

Många studier pekar på faran med att duktiga elever blir uttråkade och tappar sugen helt; flera påvisar att särbegåvade elever är den mest försummade elevgruppen av alla.

Varför är då debatten i Sverige så ensidigt inställd på att nivågruppering alltid är av ondo? Flera forskare menar att det kan bero på landets kultur: I individualistiska länder uppmuntrar man framgång och ”high achievers”; medan det i länder med mer kollektiv inställning inte är ovanligt att man tycker om att se framgångsrika personer misslyckas. Till och med det svenska Globaliseringsrådet varnar i en rapport för att det går för långt när den nordiska jämlikhetsambitionen formuleras som Jantelagen! (http://www.regeringen.se/content/1/c6/12/68/57/e04110d0.pdf)

Att skolans kompensatoriska uppdrag är viktigt är jag enig i, men hur man ”stärker det” utan att indirekt missgynna andra elever är jag osäker på – skall man aktivt uppmuntra elever att inte lära mer..? (se även det förra inlägget om obligatorisk läxläsning i Norge https://asamelander.wordpress.com/2014/09/27/obligatorisk-laxlasning-okade-klyftorna/)

*”IQ” är ett trubbigt begrepp som inte är lätt vare sig att definiera eller mäta, men andemeningen i det jag skriver torde vara klar.

 

Annonser

En reaktion på ”En skola för alla, inklusive särbegåvade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s