Vem vill ta en risk med sitt barns skolgång?

Härom dagen skrev Johanna Jaara Åstrand, ordförande för Lärarförbundet, en artikel i Svenska Dagbladet i vilken hon redovisade en forskningsrapport från OECD om vilka faktorer som är viktiga för att elever med svag socioekonomisk bakgrund skall klara skolan bra (https://www.svd.se/ordning-och-reda-racker-inte-som-losning). Rapporten visade bland annat att mer ”ordning och reda” i skolan inte verkade ha så stor betydelse i Sverige. Något som däremot bidrog till bättre skolresultat var om skolan hade elever med mer blandad bakgrund och var mindre segregerad.

Jag skrev en replik till Jaara Åstrand som publicerades i SvD idag: https://www.svd.se/vem-vill-ta-risk-med-barnets-skolgang-for-allas-basta

Jag håller med om att det är viktigt att skolan är blandad, men pekar i min artikel på att det är omöjligt att göra den enskilda föräldern ansvarig för att skolan är segregerad – som jag har skrivit många gånger i denna blogg kommer resursstarka föräldrar att hitta kryphål i nästan vilket system som helst för att deras barn skall komma till ”rätt” skola. Därför måste den ”vanliga” skolan göras attraktiv även för dem – så att de frivilligt väljer den.

Segregeringen ökar även i danska skolor. Jag skrev i höstas (https://asamelander.wordpress.com/2017/11/05/skolsegregation-forskning-om-danmark/) om en rapport från Arbejderbevægelsens Erhversråd som visade att antalet ”elitskolor” och ”underklasskolor” ökat mycket. Nyligen publicerade de en ny rapport som visar att antalet ”blandade” skolor i Danmark – definierat som skolor med ett proportionellt antal elever med föräldrar i varje inkomstgrupp – har minskat från 677 år 2007 till 415 idag. Trenden är alltså tydlig även där: resursstarka föräldrar vill att deras barn går i skolan med andra resutsstarka barn.

Det är denna trend vi måste bryta: vi måste hitta faktorer som gör den vanliga skolan attraktiv för resursstarka föräldrar. Och jag tror att även om ordning och reda inte har någon mätbar betydelse – enligt denna OECD-rapport – så kan dessa faktorer klart ha betydelse för de föräldrar som skall välja skola åt sina barn.

 

 

 

Annonser

What’s in it för resursstarka att välja ”dåliga” skolor?

I ett samtal med en engelsk rektor härom dagen fick jag – ungefär som vanligt – höra att ”den svenska skolan väl är jättebra, vilka problem har den”? Jag nämnde problemen att skapa en likvärdig skola och diskusssionen om den segregerade skolan. När man kommer in på det blir det ofta en diskussion som liknar Kejsarens nya kläder.

Jag berättar att marknadslösningarna för skolan har lett till att resursstarka medelklassföräldrar väljer bort skolor de upplever har en stor andel elever med t ex sociala problem eller låga kunskaper. Dessa skolor får ofta lägga mycket resurser på denna grupp elever – både att stötta dem socialt och att försöka se till att de når målen för godkänt. Därmed har de inte lika stora möjligheter att stötta ”vanliga” elever att få bättre betyg, om de redan har nått målen. Problemet späs på av att det enda mätinstrument som finns för ”hur bra en skola är” är vilken andel av eleverna som får godkända betyg efter åk 9 – ingenting om hur de har utvecklats under tiden på skolan.

”Men det fungerar ju inte?” får jag höra. ”Det är ju klart att föräldrar som kan välja väljer bort skolor som enbart satsar på att se till att alla får godkänt?”

Ja, då försöker jag utan att lyckas förklara varför intresset är så jämförelsevis lågt för att se till att elever som har nått målen når ännu längre.

”Men det är ju jätteorättvist! What’s in it for them att välja en sådan skola?”

Ja, så är ju systemet uppbyggt från början, och problemen blev egentligen först stora när fler och fler resursstarka föräldrar började rösta med fötterna.

”Men hur går det för elever som är ’gifted and talented’ från lägre socio-ekonomiska grupper, hur utvecklas de?”

Ja, det har ju inte riktigt funnits något fokus på särbegåvade elever i svensk skola, även om det kanske håller på att ändras en del. Men självklart missgynnas särbegåvade elever med en sämre socioekonomisk utgångspunkt i många svenska skolor. (Denna fråga får jag för övrigt ofta i England, men den diskuteras nästan aldrig i Sverige.)

”Men om alla skolor hade som mål att alla elever skulle få bättre resultat, oavsett om de har nått målen eller inte, då skulle väl färre välja bort skolor?”

Ja, man tror ju det. Det är ju precis så vi arbetade i Hackney: genom att se till att skolan satsade på att alla elever, oavsett utgångspunkt, skulle lära sig mer, även om de redan kunde mycket, så spelade det mindre roll för föräldrarna att det på många skolor fanns en stor grupp elever som var på mycket lägre kunskapsnivåer än de borde ha varit.

Den grundläggande idén om vad en skola är och skall vara i Sverige och England är ibland så olika att det känns som att man diskuterar helt olika företeelser.

Läsvärt:

Skolvärlden skrev i höstas en lång artikel om problemen med att mäta progression (http://skolvarlden.se/artiklar/sa-mats-hur-bra-eller-dalig-en-skola-ar).  Det finns inget enkelt svar på hur man gör det bäst, men det måste vara bättre att satsa resurser på att försöka mäta att alla elever gör framsteg, än att inte göra det.

Här har jag skrivit mer om hur Value Added (= hur mycket ’value’ en skola ger en elev) mäts i England: https://asamelander.wordpress.com/2015/10/12/value-added-for-att-jamfora-skoleffekt/

Visa möjligheterna med yrkesprogram!

Gymnasieläraren Martin Ahlstedt twittrade om när hans elever på VVS- och fastighetsprogrammet skrev om attityder de möter när de säger vad de studerar:

“I min situation har responsen ofta varit en blick och ett försiktigt svar som ’jaha okej’. Jag känner verkligen hur atmosfären omkring oss förändras och jag märker vad för uppfattning och tankar personen har om detta. I dessa lägen känner jag mig oftast i lite underläge och känner att jag behöver förklara mig på något sätt för att bilden av mig inte ska rasa.”

https://twitter.com/manierahl/status/911991741200441345

Att fler unga borde välja yrkesprogram i stället för att samhällsprogrammet växer och snart blir en ”automatisk fortsättning på grundskolan”, som någon twittrade nyligen (glömt vem – hör av dig för cred!) brukar de flesta vara överens om. Men hur får vi unga att välja program som ger arbete, men inte status? Det är ett samhällsekonomiskt problem. Att man tog bort den allmänna högskolebehörigheten – för att göra det ”lättare” – hade liten effekt. Samtidigt är det ett problem att högskoleförberedande kurser ”devalveras” när alla läser dem. Många lärare kan vittna om att kurser kan ha helt olika innehåll i olika klasser.

Kanske måste vi börja med att vidga vyerna för vad man kan bli efter olika gymnasieprogram. I en dansk artikel skriver Nikolaj Sørensen, byggutbildad, att ingen borde råda sina barn att läsa ett yrkesprogram så länge det stänger dörrar: arbetsmarknaden anser inte att ett yrkesprogram ger några kompetenser utöver exakt det som ingår i examen. ”Om du har läst juridik eller läst historia så är du kvalificerad att bli skolledare för en yrkesskola, men om du är utbildad murare så blir du representerad by proxy av en akademiker.” (fritt översatt)

Sørensen pekar på anställningsannonser där alla som heter ”chef” förväntas ha en akademisk utbildning. ”Unga är inte dumma. Om vi vill att fler ska välja yrkesprogram måste vi visa att det ger olika möjligheter i framtiden, att det de har lärt sig inte alltid kommer att anses vara sämre än akademiska utbildningar och att ”chef” inte är synonymt med ”akademiker”. (fritt översatt)

I Danmark är arbetsmarknaden mycket uppdelad baserat på om du har en universitetsexamen eller inte. Det är nog mindre polariserat i Sverige, men Sørensen sätter ändå fingret på något intressant. Hur många exempel kan vi ge på människor som gått praktiska yrkesprogram och fått jobb med hög status (undantaget politiker och ”self-made” personer, entreprenörer som startar egna företag)?

”Om mina barn har ambitioner att bli chef eller om de vill ha valfrihet att använda sina kunskaper så är den enda vägen en akademisk utbildning. Tyvärr.”

Vad som är hönan och ägget är svårt att säga. En god början kunde vara att vi lyfter fram individer som efter ett yrkesprogram på gymnasiet har blivit framgångsrika på något annat område. De finns, men de kan behöva draghjälp. Det räcker inte att SCB meddelar att åtta av tio som lämnade ett yrkesprogram för tre år sedan har jobb idag.

SCB skriver även att ”omkring hälften av dessa hade ett jobb som överensstämde med utbildningen”. Vad gör de andra? Jag vill läsa mer om unga som efter yrkesprogram blir framgångsrika på något annat (och helst inte bara på kreativa områden, som musik). Kanske kan det på lång sikt leda till att yrkesprogram får högre status. Något måste göras, för vi vinner ingenting på att ”alla” väljer samhällsprogrammet.

Sørensens artikel (sannolikt låst): https://www.altinget.dk/uddannelse/artikel/debat-ingen-vil-da-raade-deres-boern-til-at-tage-en-erhvervsuddannelse

Skolsegregation – forskning om Danmark

I en stort uppslagen artikel i danska Politiken diskuterades i veckan segregationen i skolan – ett hett ämne, precis som i Sverige. En analys från AE, Arbejderbevægelsens Erhvervsråd (samarbetsorgan till danska LO), visar att

  • mellan 2007 och 2015 har antalet ”elitskolor” fördubblats – från 41 till 92 skolor
  • antalet ”underklasseskoler” har stigit med 30% – det finns nu 50.

På en elitskola har mer än hälften av barnen föräldrar med årsinkomster på 800 000 eller mer. på skolan i topp har 75% av eleverna föräldrar i denna kategori. En underklasseskole defineras som att minst 1/3 av elevernas föräldrar är arbetslösa minst 4/5 av året.

Två forskare menar att förändringarna dels beror på att familjer med höga inkomster i ökande utsträckning bosätter sig på samma ställen, och dels på att resursstarka föräldrar numera oftare gör medvetna skolval. ”Det har blivit vanligare att föräldrar inte vill att deras barn ska gå i en skola där det är många resurssvaga barn, eller där kanske 30-40% av eleverna har annan etnisk bakgrund än dansk.” Många kommuner har försökt sprida ut eleverna på artificiella sätt, men det har i stort sett varit ”effektlöst”.

Är detta ett problem? För samhället är det ett problem, och för barnen på ”underklasskolorna” är det ett problem – de får inte samma hjälp av att bli ”lyfta” av resursstarka barn och blir därför inte ”lika duktiga som de kunde ha blivit”.

(Att det inte är lämpligt att använda resursstarka barn som hävstänger för andra barn lämnar jag därhän just nu: om det är en bieffekt är det inget problem, men det får inte vara en huvudsak.)

Men är det då ett problem för eleverna i elitskolorna? Ja och nej: de får en inskränkt världsbild, menar forskarna, men – och det här är det viktiga – ”det är mycket troligt att de klarar sig bra i skolan”.

Precis det här är det viktigaste för föräldrar. De vill att deras barn ska klara sig bra i skolan – om deras barn sedan får en inskränkt världsbild så tänker man att det kan man lösa på fritiden, eller att de får uppleva det senare i livet ändå. Därför räcker det inte med att vädja till föräldrars idealism för att få en blandad skola: resursstarka föräldrar måste se att deras barns skolgång inte blir sämre genom att gå i en blandad skola. Det kommer de inte att göra så länge de upplever (rätt eller fel) att ”dåliga” skolor lägger stort fokus på t ex undervisning i svenska för att många inte har svenska som modersmål, eller så länge klassrummen är mer högljudda än deras ideal om hur ett klassrum skall se ut.

Det är där vi måste börja. Det går att skapa en skola som både resursstarka och resurssvaga barn får stimulans och trivs i, men det kommer inte att lyckas om det bygger på tvång. Åtta års arbete med skolantagning i England har lärt mig mycket om hur det går att hitta kreativa kryphål för att komma in på ”rätt” skola. Många resursstarka föräldrar kommer hitta detta om vi försöker ”tvångsblanda” elever – andra kommer flytta. Fokus måste ligga på att visa att skolan kan vara ett bra ställe för alla. Och då måste vi börja med att skapa denna skola – det är inte alltid där vårt fokus ligger idag.

Länk till analysen: https://www.ae.dk/sites/www.ae.dk/files/dokumenter/analyse/ae_overklasseskoler-er-et-hovedstadsfaenomen.pdf

Artikel i Politiken: http://politiken.dk/indland/uddannelse/art6182701/Rige-og-fattige-b%C3%B8rn-klumper-sig-sammen-p%C3%A5-hver-deres-skoler

Hur stor betydelse har ämneskompetensen?

Vi måste se till att lärare får tillräckliga ämneskunskaper under lärarutbildningen. Det är svårt att acceptera svensklärare som inte kan skriva korrekt till exempel. Med tanke på att universiteten i ökande utsträckning bekymras över nybörjarstudenters kunskaper blir det än viktigare att lärarutbildningen bidrar till att ge blivande lärare gedigna kunskaper. Självklart måste det ha stor betydelse för elevernas möjligheter att lära – eller?

Jag förvånades när jag läste en dansk studie (2017) om vilken effekt lärares ämneskompetens har. I denna jämfördes resultatskillnaderna i matematik och danska i årskurs 6 och 9 mellan elever som haft olika typer av lärare:

  1. Lärare med lärarexamen och ämneskompetens
  2. Lärare som av skolledare värderats ha undervisningskompetens i ämnet som de fått ”på annat sätt” än lärarutbildning – det är ofta lärare som undervisat i ämnet i många år redan och/eller har undervisat i andra ämnen länge
  3. Lärare som inte har gått lärarutbildning och inte formellt har värderats ha fått undervisningskompetens ”på annat sätt”

För elevresultaten användes de danska nationella proven, som görs på dator och rättas av provprogrammet och inte av respektive lärare.

Först jämfördes grupp 1 och 2 mot grupp 3. Effekten på resultaten i årskurs 6 var statistiskt bevisad, men den var liten: ämnes- eller undervisningskompetens ansågs förbättra resultaten i sexan med 2,2%.

I nionde klass var däremot skillnaderna insignifikanta. I de kvalitativa intervjuer som genomfördes menade däremot många intervjupersoner att ämneskompetens var mycket viktig på högstadiet. Samtidigt poängterades att de allra flesta elever i högstadiet faktiskt undervisas av lärare med ämneskompetens: grupp 3 i undersökningen var avsevärt mindre i nionde klass än i sjätte, vilket gör det svårare att generalisera.

Det sägs vidare att det finns risk att skolledarna i alltför hög utsträckning har värderat att lärarna har fått undervisningskompetens på annat sätt. När de har värderat denna är det omöjligt för dem att bortse från lärarens andra kvalifikationer och personlighet, och det senare anses ha stor betydelse för elevernas resultat.

Därefter jämfördes också grupp 1 mot grupp 2. Där fann man att det fanns en klar positiv effekt av att man hade ämneskompetens i matematik i årskurs 6; däremot var förhållandet omvänt för danska: där fick de elever vars lärare ”bara” hade värderats ha undervisningskompetens bättre resultat. I matematik var det samma sak i årskurs nio, men där fanns ingen skillnad i danska.

Undersökningen visade även att det inte finns några resultatskillnader mellan de grupper som undervisats av lärare med mer eller mindre än tre års erfarenhet.

För elever från den lägsta socio-ekonomiska gruppen hade det avsevärt större betydelse för resultaten om läraren hade ämnes-/undervisningskompetens eller inte: skillnaden har räknats om till ”0,2 betygssteg”.

Självklart är studien inte helt överförbar till svenska förhållanden – både den svenska skolan och den svenska lärarutbildningen skiljer sig åt; ej heller finns något utrymme för en svensk skolledare att bestämma att en lärare har kompetens att undervisa i ett annat ämne än det han eller hon är utbildad i.

Ändå väcker den en del frågor. Spelar lång lärarerfarenhet alltså ingen större roll? En twittervän – jag har glömt vem – skrev någon gång att han eller hon ”ville be de elever han/hon haft under sitt första år om ursäkt”, och de flesta lärare blir väl – som vilken yrkesgrupp som helst – avsevärt säkrare i rollen med tiden. Men kanske kommer den säkerheten ganska snabbt?

Likaså är det intressant att skillnaderna var så markant bättre för elever från den lägsta socio-ekonomiska gruppen. Kan det bero på att man under lärarutbildningen lär sig om vikten av att nå ut till elever med mindre gynnsamma förutsättningar?

Studien utfördes av det danska Nationale Forsknings- og Analysecenter for Velfærd som ett led i kommunernas arbete med att försöka se till att 95% av lektionerna i grundskolan leds av lärare med ämneskompetens.

http://www.kora.dk/udgivelser/udgivelse/i14940/Kompetenceudvikling-og-kompetencedaekning-i-folkeskolen

The Nordic Lighthouse Project – skolsamarbete i Norden

Sedan några veckor tillbaka har jag ett uppdrag som projektledare för The Nordic Lighthouse Project, ett projekt finansierat av Nordiska Ministerrådet som syftar till att ”share, communicate and support the use of research-based knowledge on education amongst practitioners and researchers in the Nordic countries”.

http://eng.uvm.dk/themes-and-projects/nordic-lighthouse-project/about-the-nordic-lighthouse-project

(Ja, det är lite bakvänt att vi kommunicerar på engelska i Norden, men det blir så när Finland skall ges lika möjligheter att delta!)

Projektet startades 2015 och har således hållit på i snart tre år. Jag kommer avsluta det i december och fick alltså börja med att skriva slutrapporten nästan genast!

En hel del möjligheter till samarbete har diskuterats under dessa år läser jag mig till, men ännu har ingen ”enda” eller bästa lösning identifierats. Olika länder har olika sätt att sköta sina skolsystem, och det är inte alltid man är ”i fas” med varandra: när utbildning är på toppen av prioriteringslistan i ett land kanske något annat är högre upp i ett annat. Eller kanske den politiska ledningen byts ut och förändrar situationen.

En sak har emellertid de nordiska länderna gemensamt: i samtliga finns en grundläggande förståelse för vikten av att alla barn får tillgång till bra skolor. Det finns problem med att skapa en bra skola för alla på många håll, men om man frågar vilken nordisk medborgare som helst så är jag övertygad om att han eller hon kommer att hålla med om, i princip, att alla borde få gå i en bra skola. Jag är lika övertygad om att han eller hon, om det inte innebar något negativt – eller något som uppfattas som negativt – för hans/hennes egna barn skulle stödja varje initiativ för att göra skolsystemet mer rättvist. Tyvärr uppfattar många idag många initiativ som tas för att göra skolan bättre för alla som en sämre lösning för dem – och många förslag är det också.

Denna grundläggande insikt finns inte på samma sätt i England. Förvisso kämpar en högljudd grupp resursstarka föräldrar för att ”alla barn” ska få samma möjligheter, men det finns också en relativt stor minoritet som genuint tror att ”den som bara kämpar tillräckligt får framgång”. Så är det förstås inte.

Detta ger mig hopp att vi i de nordiska länderna ska lyckas skapa en bra skola för alla så småningom. Inte genom att inskränka möjligheterna att välja skola – det har varit tillåtet att ”välja” för länge för att det ska vara politiskt genomförbart – utan genom att se till att skolor med ”stora utmaningar” får resurser nog att bli attraktiva. Vi måste börja i den änden.

Läs gärna mer om projektet i sig och se en serie inspirationsfilmer med lärare som spelats in vid skolor och universitet för att ge tips och råd i undervisningen:

https://www.youtube.com/channel/UCZcWdoktPZid4VjUHhtIh0Q

Sluta med kuddflickor!

Är det månne Birgitta Ohlsson (L) som har myntat begreppet kuddflickor? Jag tror inte jag har hört det förr, men i sin bok Duktiga flickors revansch skriver Birgitta Ohlsson om dessa ”kuddflickor”, som alltså avser ”snälla, duktiga flickor”, som läraren placerar bredvid ”störig, stökig pojke” i klassrummet. Därmed kan den duktiga flickan både få honom att vara mindre störig och stökig, och därutöver hjälpa honom med hans uppgifter – för självklart är den duktiga flickan klar långt före de andra och har tid över.

Detta är ett känt, och gammalt, sätt att använda duktiga flickor i skolan, tyvärr. Senast för en månad sedan talade jag med en lärare som glatt berättade för mig att ” ’Kalle’ har stora problem och har svårt att koncentrera sig, men jag har placerat ’Lotta’ bredvid honom, för då kan hon hjälpa honom och det funkar jättebra!”

När jag försiktigt frågade vad Lotta tyckte om det – tyckte hon också att det var en bra lösning (och, underförstått, ett bra utnyttjande av hennes tid i skolan), fick jag till svar att ”hon tycker det är jättekul att hjälpa Kalle”.

Det är möjligt att Lotta verkligen tycker det, men jag gissar att det i så fall framför allt är lärarens uppskattning hon söker – som hon självklart får om hon ser till att Kalle inte stör de andra – för han stör ju bara Lotta nu.

Sannolikt har Lotta inte funderat på att det är hennes egen inlärning det går ut över. Ja, hon hänger med ändå – men skulle inte skolan handla om att alla skulle få nå sin potential?

Jag förstår självklart att det är omöjligt för en enda lärare att se till att alla elever alltid får helt adekvat stimulans. Men det är inte acceptabelt att det fortfarande finns skolpersonal som inte tänker på att alla barn går i skolan för att lära sig själva, och som formellt ger elever ansvar över andra elevers inlärning, istället för att koncentrera sig på sin egen.