När inkludering inte fungerar

Härom dagen diskuterade jag skola med en ny bekant, som är lärare i en Academy i England. De ”halvprivata” Academy-skolorna kritiseras ibland, precis som i Sverige, för att ha större intresse av att tjäna pengar än att ge barn en bra utbildning. Så är det absolut inte alltid, men i detta fall verkar ledningens prioriteringar vara felaktiga, bland annat vad gäller de resurser de lägger på administrativ personal, särskilt chefer, jämfört med lärare och teaching assistants.

Den person jag talade med är lärare för en klass sexåringar. Skolan ligger i ett ”deprived” (utsatt) område, och det är ingen elev i klassen som har ”medelklassbakgrund” eller ens ”normal arbetarbakgrund”. Många av skolans elever har ingen förälder som jobbar. Få, om några, föräldrar har en utbildning efter gymnasiet (om de ens har gått i gymnasiet eller motsvarande). Många elever har koncentrationssvårigheter, många har engelska som andraspråk och många får inte tillräckligt mycket mat hemma – ”I’ve never seen children eat as voraciously before” (glupskt, girigt) – kanske får de ingen mat utöver skollunchen och gratis frukost (som i England ofta består av cornflakes och två skivor vitt bröd med t ex sylt på).

Inkluderingsagendan har inte varit lika stark i England som i Sverige, men under de senaste sju-åtta åren har den vuxit, ofta av besparingsskäl. Nedskärningarna på skolområdet har varit stora. Det är dyrare att skapa mindre grupper för elever som behöver det än att låta dem gå kvar i den vanliga klassen. Även resurserna för stödpersonal har skurits ned, vilket har lett till att läraren jag talade med är ensam lärare för 30 elever, med hjälp av en teaching assistant några timmar i veckan. Det räcker inte långt.

Läraren berättade om att hen ständigt har blåmärken på armarna – resultatet av att hen dagligen tvingas att handgripligen skilja elever åt som slåss. ”They would kill each other if we allowed them to.” En elev har särskilda svårigheter och får stora utbrott, farligt för de andra, vilket leder till att läraren emellanåt (ensam) får evakuera de andra 29 barnen från klassrummet. Jag fick höra lite om elevens bakgrund, vilket var en extremt tragisk berättelse om en förälder som utsatts för enorma övergrepp och inte klarar att ta hand om sina fem barn. Läraren har arbetat för att denna elev skall flyttas till en specialskola, men specialskolan kan inte åta sig barnet förrän föräldern har besökt skolan, och det förefaller vara en omöjlig uppgift att få föräldern att engagera sig i det – av delvis förklarliga skäl. Föräldern mäktar inte med sitt eget liv ens och är inlagd på sjukhus under långa perioder. Resultatet är att alla 30 barn försakar sin skolgång.

Därför är det i detta klassrum inte tal om så värst mycket undervisning i dess ursprungliga bemärkelse. Läraren hade gått ner mer än sex kilo sedan terminen började i september och har svårt att sova för att hen oroar sig över klassen, och vad som kommer att hända med eleverna när hen slutar till jul – för hen klarar det inte längre. Ännu en gång kommer alltså eleverna få uppleva att en vuxen ”ger upp” dem. När läraren tog upp svårigheterna med sin närmaste chef och bad om mer hjälp från teaching assistants fick hen svaret ”so you are telling me that you are not capable of teaching them?”

Sannolikt finns det klassrum i Sverige där situationen är likartad, men jag hoppas att det är få lärare som möts av inställningen att det är lärarens eget fel som inte ”klarar eleverna”.

Skolan måste få vara en instans där undervisning är huvudsysslan. Elever som har problem som gör att de inte fungerar i klassrummet måste få gå i särskilda, mindre grupper/klasser – för deras egen skull och för de andras. Våra framtida utgifter för att ta om hand om unga vuxna som inte fått hjälp – både för sin mentala hälsas skull och för att klara sin skolgång – kommer att bli högre än de utgifter vi skulle ha nu för att ge dem en vettig skolgång.

Annonser

Svårare läroplan gynnar både individer och samhälle

Jag har skrivit mycket om vikten av att se till att särbegåvade barn får stöd och utmaningar i skolan. Det är fortfarande många som inte anser att det bör vara en prioriterad fråga; även i England är fokus på att ”lyfta botten” ofta större.

Härom dagen var jag på ett seminarium om gifted children där professor Deborah Eyre talade. Eyre har tillbringat hela sin karriär med att forska om gifted children.

Seminariet hade utgångspunkt i hur samhället förlorar på att inte stötta gifted and talented children, som statistiskt under livet kommer att ”contribute disproportionally” till samhällets välstånd och utveckling. Det noterades även att en individ blir ”healthier and wealthier” om han/hon får utvecklas i sin egen takt. Med tanke på hur många som lider av psykisk ohälsa så borde det vara viktigt att skapa förutsättningar för att få alla människor att må bättre.

En av de viktigaste åtgärderna för att se till att särbegåvade barn får rätt stöd menade Eyre dock handlar om att se till att läroplanen är ”more demanding” för alla. Detta gynnar alla elever, oavsett nivå, liksom samhällets utveckling. Hur har hennes forskning lett dit?

Det har länge diskuterats huruvida det är en bra metod att ha separata åtgärdsprogram för särbegåvade barn. I Sverige har detta normalt ratats, ofta med hänvisning till att det missgynnar elever som ”lämnas kvar”. Så kan det vara, men behöver inte vara så. Svårigheten ligger ofta i att man måste kunna identifiera dessa barn, och det finns ingen konsensus om hur man bör göra. Varje system som hittills försökt identifiera dem har resultaterat i att barn från ”infödda, välbeställda” befolkningsgrupper fem gånger så ofta identifieras som särbegåvade, medan barn från utsatta grupper sällan identifieras som särbegåvade. Därmed ökar den sociala ojämlikheten.

(I en del fall är det förstås glasklart att ett barn ligger på en så mycket högre nivå att det inte är något problem att identifiera honom/henne som särbegåvad.)

Vad bör man då göra? Dagens forskning pekar på vikten av ”development” snarare än att vid ett tillfälle identifiera vilka som är ”gifted”. Eyre menade att de bästa skolsystemen i världen satsar på development för alla, för att några skall nå ”ännu längre”. ”Hjärnan är ’plastisk’ och tanken att vi vid ett utvalt tillfälle skall kunna se vem som kommer att nå långt är felaktig”.

Eyre sa att bara två av tio länder med bäst resultat i PISA har särskilda program för gifted children, medan de andra länderna med bra resultat har välutvecklade ”base curriculum” – det vill säga, en utmanande läroplan med höga krav från början: ”We need to move towards more demanding curricula to benefit all.”

Detta är motsatsen till vad som har skett i Sverige. Kraven har sänkts för att ”alla skall klara sig”, vilket leder till att de allmänna ambitionerna och förväntningarna sänks, vilket leder till att vi i slutändan skapar färre ”high performing” människor. Vi bör istället öka kraven så att fler får kommer längre.

Det skulle inte fungera i dagens svenska system när det som huvudsakligen räknas är hur många som ”klarar E”.  Vi bör sikta högre så att fler kommer längre, och ta bort den i förväg beslutade absoluta gränsen för vad ”alla borde klara”, när vi vet att inte alla kan klara dagens gränser.  (Mer om det här: https://asamelander.wordpress.com/2014/08/11/hur-hjalper-vi-svagbegavade)

Varje initiativ som kan hjälpa elever att få stöd och komma längre är bra. Högre allmänna krav i klassrummet skulle hjälpa en del barn att slippa sitta av så mycket tid – samtidigt som det skulle höja förväntningarna på alla, vilket skulle göra att fler fick utlopp för sin begåvning. Detta baseras på att inställningen är ”hur långt kan vi komma med varje elev”, inte ”hur många kan klara E”.

En mer utmanande läroplan för alla utesluter inte att man kombinerar med andra initiativ för särbegåvade. Med tanke på att elever i sjunde klass kan variera fem-sex år i utveckling kommer det alltid att finnas elever som behöver ytterligare utmaningar. Seminariet redovisade även resultat från ett (begränsat) försök i Holland, där de elever som man ansåg behövde större utmaningar själva fått styra vad de ville lära sig under några timmar i veckan, med separat lärarstöd. Det hade haft goda resultat. Kanske är det en god start för att även särbegåvade elever ska få känna att de får hjälp och stöd?

Kombinationen av en allmänt högre nivå i ”det vanliga klassrummet”, och höga förväntningar på att alla skall komma längre (inte bara ”klara sig”) skulle enligt Eyre leda till högre genomsnittliga resultat, och fler högpresterande, till gagn för samhället. What’s not to like?

Ser vi slutet på Academies?

Många engelska skolor har blivit ”Academies”, privata skolor finansierade med offentliga medel. Academy-programmet startades av regeringen Blair, och ursprungligen låg alla Academies i utsatta områden. Samtliga hade en företagssponsor (mycket begränsad sponsring jämfört med den marknadsföring företaget fick). Den konservativa regeringen (från 2010) utvidgade Academy-programmmet: alla skolor uppmanades att lämna det kommunala styret och bli självständiga Academies. Skolor lockades med att få mer medel direkt, och ”dåliga” skolor tvingades att bli Academies.

Fram tills dess (2010), huvuddelen av min tid i Hackney, skötte vi en väldigt stor del av skolornas administration: byggnader, juridik, antagning, HR-frågor etc., givetvis i samarbete med skolorna. Nu kunde de köpa in tjänster från vem de ville. Min kommun, Hackney, började utföra en del av dessa tjänster för skolor i andra kommuner. Antagningsreglerna förändrades och det blev lite lättare för skolorna att ”välja” vilka elever de antog.

En hel del Academies ägdes av stora företag, eller upptogs så småningom i en ”Academy chain”. Många skoldebattörer har tyckt att de har vanskött sitt uppdrag genom att ta ut för höga vinster – aldrig direkt, det är förbjudet, men genom avancerade upplägg som t ex att ägare och/eller höga chefer anställer sina partners/andra egna företag att utföra tjänster som de får bra betalt för. Och flera Academy-rektorer har haft högre löner än premiärministern.

Labour har officiellt stått bakom Academy-initiativet (om än kanske något modifierat). Men i dagarna, på Labours partikongress, har deras utbildningstalesperson, Angela Rayner, meddelat att Labour vill sluta med tvångsakademiseringen av skolor och starta en ”National Education Service” för skolor (motsvarande NHS, National Health Service). De vill att kommunerna ska återta kontrollen över antagning, de vill ge 2-4 åringar en bättre förskola (många går inte i förskola alls), och de vill ta bort en del skattemässiga fördelar från privatskolorna.

Ur svensk synvinkel är det dock värt att notera att de inte talar om att ta bort Academies helt – Labour attackerar inte ens privatskolorna med någon kraft – och de anser fortfarande att det ska finnas olika typer av skolor: ”one size fits all” finns inte i det engelska samhället. Detta är en grundläggande skillnad mellan länderna.

Parallellt med detta protesterar många skolledare över nedskärningarna. Sedan 2010 har anslagen till skolor sjunkit drastiskt, och i dagarna har 1000 skolledare skrivit till regeringen att skolsystemet är i kris på grund av sju års nedskärningar. Det är inte ovanligt att skolor får förlita sig på välgörenhet för att finansiera sin grundverksamhet, och detta väcker allt mer uppmärksamhet:

https://www.theguardian.com/education/2018/sep/25/headteachers-petition-downing-street-budget-cuts

Det ska bli intressant att se vart detta leder, och om protesterna från skolsektorn kan bidra till förändring. Det är sannolikt fler lärare som röstar Labour än Tory, så förslaget kan tänkas få stort skolstöd, men är tillräckligt många engelska väljare beredda att bortse från sitt eget bästa (sina barns bästa) för att rösta för förändringar som kan missgynna dem?

I Sverige går vi närmast i motsatt riktning: ju mer oro som sprids kring den kommunala skolan, desto färre resursstarka kommer att vara beredda att satsa på hårdare regleringar och mindre valfrihet så länge de har ett alternativ i form av en friskola som de tycker fungerar.

Blir resultaten bättre med fler undervisningstimmar?

En dansk undersökning (Københavns Universitet) har tittat på hur stor betydelse antalet undervisningstimmar har för elevresultaten i nionde klass, och specifikt vilken betydelse elevernas engagemang har på resultaten. Bakgrunden till undersökningen är den danska Folkeskolereformen 2014, som ökade antalet undervisningstimmar (och därmed förlängde skoldagen, vilket fått kritik från föräldrar till trötta unga skolbarn – ofta resursstarka föräldrar, som kan se till att deras barn ”undervisas” i hemmet också).

Undersökningen tittar också på om effekterna av ökad undervisningstid är olika beroende på kön och socio-ekonomisk bakgrund.

Att öka antalet undervisningstimmar diskuteras ofta även i Sverige. Har det ökade antalet timmar då haft någon effekt på elevernas prestationer i de ämnen som fått mer tid? Och har elevernas engagemang någon betydelse – spelar det någon roll om eleverna är intresserade av det de ska lära sig?

Ja, en del resultat blir bättre visar det sig, men inte alla. Det finns en svagt positiv effekt av fler undervisningstimmar på elevernas resultat. Mer specifikt påvisar studien att:

  • generellt blir eleverna bättre på matematik, men inte på danska, med fler undervisningstimmar –
  • men: denna effekt går hand i hand med elevengagemang – elever som är ”genomsnittligt engagerade” blir bättre på matematik, medan det inte finns någon effekt för ”mycket engagerade” eller ”oengagerade” elever
  • Det finns könsmässiga skillnader i resultaten: fler undervisningstimmar i matematik ger mer effekt för flickor än för pojkar, och kan bidraga till att reducera gapet mellan pojkars och flickors resultat.

De individer och partier som förespråkar fler undervisningstimmar har sannolikt målet att särskilt elever som får låga (icke godkända) resultat skall bli bättre. Det är troligt att många av dessa elever även är oengagerade. Det är därför intressant att notera att det verkar vara en bättre strategi att väcka svaga elevers intresse för ämnet innan man ger sig in på att öka antalet undervisningstimmar. Kanske skulle resultaten då till och med förbättras utan att man ökar antalet timmar.

Länk till studien: https://www.researchgate.net/publication/324497198_Er_det_kun_et_sporgsmal_om_undervisningstid_Betydningen_af_elevengagement_for_effekten_af_undervisningstid_pa_faglige_praestationer

Vem vill ta en risk med sitt barns skolgång?

Härom dagen skrev Johanna Jaara Åstrand, ordförande för Lärarförbundet, en artikel i Svenska Dagbladet i vilken hon redovisade en forskningsrapport från OECD om vilka faktorer som är viktiga för att elever med svag socioekonomisk bakgrund skall klara skolan bra (https://www.svd.se/ordning-och-reda-racker-inte-som-losning). Rapporten visade bland annat att mer ”ordning och reda” i skolan inte verkade ha så stor betydelse i Sverige. Något som däremot bidrog till bättre skolresultat var om skolan hade elever med mer blandad bakgrund och var mindre segregerad.

Jag skrev en replik till Jaara Åstrand som publicerades i SvD idag: https://www.svd.se/vem-vill-ta-risk-med-barnets-skolgang-for-allas-basta

Jag håller med om att det är viktigt att skolan är blandad, men pekar i min artikel på att det är omöjligt att göra den enskilda föräldern ansvarig för att skolan är segregerad – som jag har skrivit många gånger i denna blogg kommer resursstarka föräldrar att hitta kryphål i nästan vilket system som helst för att deras barn skall komma till ”rätt” skola. Därför måste den ”vanliga” skolan göras attraktiv även för dem – så att de frivilligt väljer den.

Segregeringen ökar även i danska skolor. Jag skrev i höstas (https://asamelander.wordpress.com/2017/11/05/skolsegregation-forskning-om-danmark/) om en rapport från Arbejderbevægelsens Erhversråd som visade att antalet ”elitskolor” och ”underklasskolor” ökat mycket. Nyligen publicerade de en ny rapport som visar att antalet ”blandade” skolor i Danmark – definierat som skolor med ett proportionellt antal elever med föräldrar i varje inkomstgrupp – har minskat från 677 år 2007 till 415 idag. Trenden är alltså tydlig även där: resursstarka föräldrar vill att deras barn går i skolan med andra resutsstarka barn.

Det är denna trend vi måste bryta: vi måste hitta faktorer som gör den vanliga skolan attraktiv för resursstarka föräldrar. Och jag tror att även om ordning och reda inte har någon mätbar betydelse – enligt denna OECD-rapport – så kan dessa faktorer klart ha betydelse för de föräldrar som skall välja skola åt sina barn.

 

 

 

What’s in it för resursstarka att välja ”dåliga” skolor?

I ett samtal med en engelsk rektor härom dagen fick jag – ungefär som vanligt – höra att ”den svenska skolan väl är jättebra, vilka problem har den”? Jag nämnde problemen att skapa en likvärdig skola och diskusssionen om den segregerade skolan. När man kommer in på det blir det ofta en diskussion som liknar Kejsarens nya kläder.

Jag berättar att marknadslösningarna för skolan har lett till att resursstarka medelklassföräldrar väljer bort skolor de upplever har en stor andel elever med t ex sociala problem eller låga kunskaper. Dessa skolor får ofta lägga mycket resurser på denna grupp elever – både att stötta dem socialt och att försöka se till att de når målen för godkänt. Därmed har de inte lika stora möjligheter att stötta ”vanliga” elever att få bättre betyg, om de redan har nått målen. Problemet späs på av att det enda mätinstrument som finns för ”hur bra en skola är” är vilken andel av eleverna som får godkända betyg efter åk 9 – ingenting om hur de har utvecklats under tiden på skolan.

”Men det fungerar ju inte?” får jag höra. ”Det är ju klart att föräldrar som kan välja väljer bort skolor som enbart satsar på att se till att alla får godkänt?”

Ja, då försöker jag utan att lyckas förklara varför intresset är så jämförelsevis lågt för att se till att elever som har nått målen når ännu längre.

”Men det är ju jätteorättvist! What’s in it for them att välja en sådan skola?”

Ja, så är ju systemet uppbyggt från början, och problemen blev egentligen först stora när fler och fler resursstarka föräldrar började rösta med fötterna.

”Men hur går det för elever som är ’gifted and talented’ från lägre socio-ekonomiska grupper, hur utvecklas de?”

Ja, det har ju inte riktigt funnits något fokus på särbegåvade elever i svensk skola, även om det kanske håller på att ändras en del. Men självklart missgynnas särbegåvade elever med en sämre socioekonomisk utgångspunkt i många svenska skolor. (Denna fråga får jag för övrigt ofta i England, men den diskuteras nästan aldrig i Sverige.)

”Men om alla skolor hade som mål att alla elever skulle få bättre resultat, oavsett om de har nått målen eller inte, då skulle väl färre välja bort skolor?”

Ja, man tror ju det. Det är ju precis så vi arbetade i Hackney: genom att se till att skolan satsade på att alla elever, oavsett utgångspunkt, skulle lära sig mer, även om de redan kunde mycket, så spelade det mindre roll för föräldrarna att det på många skolor fanns en stor grupp elever som var på mycket lägre kunskapsnivåer än de borde ha varit.

Den grundläggande idén om vad en skola är och skall vara i Sverige och England är ibland så olika att det känns som att man diskuterar helt olika företeelser.

Läsvärt:

Skolvärlden skrev i höstas en lång artikel om problemen med att mäta progression (http://skolvarlden.se/artiklar/sa-mats-hur-bra-eller-dalig-en-skola-ar).  Det finns inget enkelt svar på hur man gör det bäst, men det måste vara bättre att satsa resurser på att försöka mäta att alla elever gör framsteg, än att inte göra det.

Här har jag skrivit mer om hur Value Added (= hur mycket ’value’ en skola ger en elev) mäts i England: https://asamelander.wordpress.com/2015/10/12/value-added-for-att-jamfora-skoleffekt/

Visa möjligheterna med yrkesprogram!

Gymnasieläraren Martin Ahlstedt twittrade om när hans elever på VVS- och fastighetsprogrammet skrev om attityder de möter när de säger vad de studerar:

“I min situation har responsen ofta varit en blick och ett försiktigt svar som ’jaha okej’. Jag känner verkligen hur atmosfären omkring oss förändras och jag märker vad för uppfattning och tankar personen har om detta. I dessa lägen känner jag mig oftast i lite underläge och känner att jag behöver förklara mig på något sätt för att bilden av mig inte ska rasa.”

https://twitter.com/manierahl/status/911991741200441345

Att fler unga borde välja yrkesprogram i stället för att samhällsprogrammet växer och snart blir en ”automatisk fortsättning på grundskolan”, som någon twittrade nyligen (glömt vem – hör av dig för cred!) brukar de flesta vara överens om. Men hur får vi unga att välja program som ger arbete, men inte status? Det är ett samhällsekonomiskt problem. Att man tog bort den allmänna högskolebehörigheten – för att göra det ”lättare” – hade liten effekt. Samtidigt är det ett problem att högskoleförberedande kurser ”devalveras” när alla läser dem. Många lärare kan vittna om att kurser kan ha helt olika innehåll i olika klasser.

Kanske måste vi börja med att vidga vyerna för vad man kan bli efter olika gymnasieprogram. I en dansk artikel skriver Nikolaj Sørensen, byggutbildad, att ingen borde råda sina barn att läsa ett yrkesprogram så länge det stänger dörrar: arbetsmarknaden anser inte att ett yrkesprogram ger några kompetenser utöver exakt det som ingår i examen. ”Om du har läst juridik eller läst historia så är du kvalificerad att bli skolledare för en yrkesskola, men om du är utbildad murare så blir du representerad by proxy av en akademiker.” (fritt översatt)

Sørensen pekar på anställningsannonser där alla som heter ”chef” förväntas ha en akademisk utbildning. ”Unga är inte dumma. Om vi vill att fler ska välja yrkesprogram måste vi visa att det ger olika möjligheter i framtiden, att det de har lärt sig inte alltid kommer att anses vara sämre än akademiska utbildningar och att ”chef” inte är synonymt med ”akademiker”. (fritt översatt)

I Danmark är arbetsmarknaden mycket uppdelad baserat på om du har en universitetsexamen eller inte. Det är nog mindre polariserat i Sverige, men Sørensen sätter ändå fingret på något intressant. Hur många exempel kan vi ge på människor som gått praktiska yrkesprogram och fått jobb med hög status (undantaget politiker och ”self-made” personer, entreprenörer som startar egna företag)?

”Om mina barn har ambitioner att bli chef eller om de vill ha valfrihet att använda sina kunskaper så är den enda vägen en akademisk utbildning. Tyvärr.”

Vad som är hönan och ägget är svårt att säga. En god början kunde vara att vi lyfter fram individer som efter ett yrkesprogram på gymnasiet har blivit framgångsrika på något annat område. De finns, men de kan behöva draghjälp. Det räcker inte att SCB meddelar att åtta av tio som lämnade ett yrkesprogram för tre år sedan har jobb idag.

SCB skriver även att ”omkring hälften av dessa hade ett jobb som överensstämde med utbildningen”. Vad gör de andra? Jag vill läsa mer om unga som efter yrkesprogram blir framgångsrika på något annat (och helst inte bara på kreativa områden, som musik). Kanske kan det på lång sikt leda till att yrkesprogram får högre status. Något måste göras, för vi vinner ingenting på att ”alla” väljer samhällsprogrammet.

Sørensens artikel (sannolikt låst): https://www.altinget.dk/uddannelse/artikel/debat-ingen-vil-da-raade-deres-boern-til-at-tage-en-erhvervsuddannelse