Hur stor betydelse har ämneskompetensen?

Vi måste se till att lärare får tillräckliga ämneskunskaper under lärarutbildningen. Det är svårt att acceptera svensklärare som inte kan skriva korrekt till exempel. Med tanke på att universiteten i ökande utsträckning bekymras över nybörjarstudenters kunskaper blir det än viktigare att lärarutbildningen bidrar till att ge blivande lärare gedigna kunskaper. Självklart måste det ha stor betydelse för elevernas möjligheter att lära – eller?

Jag förvånades när jag läste en dansk studie (2017) om vilken effekt lärares ämneskompetens har. I denna jämfördes resultatskillnaderna i matematik och danska i årskurs 6 och 9 mellan elever som haft olika typer av lärare:

  1. Lärare med lärarexamen och ämneskompetens
  2. Lärare som av skolledare värderats ha undervisningskompetens i ämnet som de fått ”på annat sätt” än lärarutbildning – det är ofta lärare som undervisat i ämnet i många år redan och/eller har undervisat i andra ämnen länge
  3. Lärare som inte har gått lärarutbildning och inte formellt har värderats ha fått undervisningskompetens ”på annat sätt”

För elevresultaten användes de danska nationella proven, som görs på dator och rättas av provprogrammet och inte av respektive lärare.

Först jämfördes grupp 1 och 2 mot grupp 3. Effekten på resultaten i årskurs 6 var statistiskt bevisad, men den var liten: ämnes- eller undervisningskompetens ansågs förbättra resultaten i sexan med 2,2%.

I nionde klass var däremot skillnaderna insignifikanta. I de kvalitativa intervjuer som genomfördes menade däremot många intervjupersoner att ämneskompetens var mycket viktig på högstadiet. Samtidigt poängterades att de allra flesta elever i högstadiet faktiskt undervisas av lärare med ämneskompetens: grupp 3 i undersökningen var avsevärt mindre i nionde klass än i sjätte, vilket gör det svårare att generalisera.

Det sägs vidare att det finns risk att skolledarna i alltför hög utsträckning har värderat att lärarna har fått undervisningskompetens på annat sätt. När de har värderat denna är det omöjligt för dem att bortse från lärarens andra kvalifikationer och personlighet, och det senare anses ha stor betydelse för elevernas resultat.

Därefter jämfördes också grupp 1 mot grupp 2. Där fann man att det fanns en klar positiv effekt av att man hade ämneskompetens i matematik i årskurs 6; däremot var förhållandet omvänt för danska: där fick de elever vars lärare ”bara” hade värderats ha undervisningskompetens bättre resultat. I matematik var det samma sak i årskurs nio, men där fanns ingen skillnad i danska.

Undersökningen visade även att det inte finns några resultatskillnader mellan de grupper som undervisats av lärare med mer eller mindre än tre års erfarenhet.

För elever från den lägsta socio-ekonomiska gruppen hade det avsevärt större betydelse för resultaten om läraren hade ämnes-/undervisningskompetens eller inte: skillnaden har räknats om till ”0,2 betygssteg”.

Självklart är studien inte helt överförbar till svenska förhållanden – både den svenska skolan och den svenska lärarutbildningen skiljer sig åt; ej heller finns något utrymme för en svensk skolledare att bestämma att en lärare har kompetens att undervisa i ett annat ämne än det han eller hon är utbildad i.

Ändå väcker den en del frågor. Spelar lång lärarerfarenhet alltså ingen större roll? En twittervän – jag har glömt vem – skrev någon gång att han eller hon ”ville be de elever han/hon haft under sitt första år om ursäkt”, och de flesta lärare blir väl – som vilken yrkesgrupp som helst – avsevärt säkrare i rollen med tiden. Men kanske kommer den säkerheten ganska snabbt?

Likaså är det intressant att skillnaderna var så markant bättre för elever från den lägsta socio-ekonomiska gruppen. Kan det bero på att man under lärarutbildningen lär sig om vikten av att nå ut till elever med mindre gynnsamma förutsättningar?

Studien utfördes av det danska Nationale Forsknings- og Analysecenter for Velfærd som ett led i kommunernas arbete med att försöka se till att 95% av lektionerna i grundskolan leds av lärare med ämneskompetens.

http://www.kora.dk/udgivelser/udgivelse/i14940/Kompetenceudvikling-og-kompetencedaekning-i-folkeskolen

Annonser

The Nordic Lighthouse Project – skolsamarbete i Norden

Sedan några veckor tillbaka har jag ett uppdrag som projektledare för The Nordic Lighthouse Project, ett projekt finansierat av Nordiska Ministerrådet som syftar till att ”share, communicate and support the use of research-based knowledge on education amongst practitioners and researchers in the Nordic countries”.

http://eng.uvm.dk/themes-and-projects/nordic-lighthouse-project/about-the-nordic-lighthouse-project

(Ja, det är lite bakvänt att vi kommunicerar på engelska i Norden, men det blir så när Finland skall ges lika möjligheter att delta!)

Projektet startades 2015 och har således hållit på i snart tre år. Jag kommer avsluta det i december och fick alltså börja med att skriva slutrapporten nästan genast!

En hel del möjligheter till samarbete har diskuterats under dessa år läser jag mig till, men ännu har ingen ”enda” eller bästa lösning identifierats. Olika länder har olika sätt att sköta sina skolsystem, och det är inte alltid man är ”i fas” med varandra: när utbildning är på toppen av prioriteringslistan i ett land kanske något annat är högre upp i ett annat. Eller kanske den politiska ledningen byts ut och förändrar situationen.

En sak har emellertid de nordiska länderna gemensamt: i samtliga finns en grundläggande förståelse för vikten av att alla barn får tillgång till bra skolor. Det finns problem med att skapa en bra skola för alla på många håll, men om man frågar vilken nordisk medborgare som helst så är jag övertygad om att han eller hon kommer att hålla med om, i princip, att alla borde få gå i en bra skola. Jag är lika övertygad om att han eller hon, om det inte innebar något negativt – eller något som uppfattas som negativt – för hans/hennes egna barn skulle stödja varje initiativ för att göra skolsystemet mer rättvist. Tyvärr uppfattar många idag många initiativ som tas för att göra skolan bättre för alla som en sämre lösning för dem – och många förslag är det också.

Denna grundläggande insikt finns inte på samma sätt i England. Förvisso kämpar en högljudd grupp resursstarka föräldrar för att ”alla barn” ska få samma möjligheter, men det finns också en relativt stor minoritet som genuint tror att ”den som bara kämpar tillräckligt får framgång”. Så är det förstås inte.

Detta ger mig hopp att vi i de nordiska länderna ska lyckas skapa en bra skola för alla så småningom. Inte genom att inskränka möjligheterna att välja skola – det har varit tillåtet att ”välja” för länge för att det ska vara politiskt genomförbart – utan genom att se till att skolor med ”stora utmaningar” får resurser nog att bli attraktiva. Vi måste börja i den änden.

Läs gärna mer om projektet i sig och se en serie inspirationsfilmer med lärare som spelats in vid skolor och universitet för att ge tips och råd i undervisningen:

https://www.youtube.com/channel/UCZcWdoktPZid4VjUHhtIh0Q

Sluta med kuddflickor!

Är det månne Birgitta Ohlsson (L) som har myntat begreppet kuddflickor? Jag tror inte jag har hört det förr, men i sin bok Duktiga flickors revansch skriver Birgitta Ohlsson om dessa ”kuddflickor”, som alltså avser ”snälla, duktiga flickor”, som läraren placerar bredvid ”störig, stökig pojke” i klassrummet. Därmed kan den duktiga flickan både få honom att vara mindre störig och stökig, och därutöver hjälpa honom med hans uppgifter – för självklart är den duktiga flickan klar långt före de andra och har tid över.

Detta är ett känt, och gammalt, sätt att använda duktiga flickor i skolan, tyvärr. Senast för en månad sedan talade jag med en lärare som glatt berättade för mig att ” ’Kalle’ har stora problem och har svårt att koncentrera sig, men jag har placerat ’Lotta’ bredvid honom, för då kan hon hjälpa honom och det funkar jättebra!”

När jag försiktigt frågade vad Lotta tyckte om det – tyckte hon också att det var en bra lösning (och, underförstått, ett bra utnyttjande av hennes tid i skolan), fick jag till svar att ”hon tycker det är jättekul att hjälpa Kalle”.

Det är möjligt att Lotta verkligen tycker det, men jag gissar att det i så fall framför allt är lärarens uppskattning hon söker – som hon självklart får om hon ser till att Kalle inte stör de andra – för han stör ju bara Lotta nu.

Sannolikt har Lotta inte funderat på att det är hennes egen inlärning det går ut över. Ja, hon hänger med ändå – men skulle inte skolan handla om att alla skulle få nå sin potential?

Jag förstår självklart att det är omöjligt för en enda lärare att se till att alla elever alltid får helt adekvat stimulans. Men det är inte acceptabelt att det fortfarande finns skolpersonal som inte tänker på att alla barn går i skolan för att lära sig själva, och som formellt ger elever ansvar över andra elevers inlärning, istället för att koncentrera sig på sin egen.

Alla elever vill ha bättre ”work ethic”

I en BBC-dokumentär går tre ungdomar från Wales i skolan i Sydkorea i en vecka. Bakgrunden var den välkända: skolresultaten i Wales är dåliga, de sydkoreanska är bra. I Wales är det bara 50% av alla ungdomar som fortsätter i skolan efter 16 års ålder – i Sydkorea mer än 99%.

Sarah flyttas till en av de bästa flickskolorna i Seoul och förvånas över att eleverna måste lämna in sina mobiltelefoner vid lektionens start. Om de inte gör det kan läraren ta dem och det kan ta 4-6 veckor innan de får tillbaka dem.

I Euans sydkoreanska skola blir elever som kommer för sent till skolan ålagda att komma ännu tidigare nästa dag för att städa korridorerna innan lektionerna börjar.

De sydkoreanska ungdomarna fick genomgå det avslutningsprov i matematik som ungdomar i Wales gör vid 15 års ålder. Efter 15 av 60 minuter är de flesta av de sydkoreanska ungdomarna klara. Samtliga tyckte att det var ”really easy” och läraren sa att det för dem var ”primary school level maths” – men tusentals walesiska 15-åringar klarade inte det.

Vad säger de walesiska ungdomarna efter denna upplevelse?

”They work harder.”

”They have another work ethic.”

“What is striking here is the respect Korean teachers get.”

Självklart finns även nackdelar. Att elever självklart går på extraskolor på kvällen, ibland ända till 23, känns konstigt, och sannolikt inte bra för deras psykiska hälsa. Sydkorea har det högsta antalet självmord i den industrialiserade världen – och det är den främsta dödsorsaken bland 10-30-åringar.

Den tidigare utbildningsministern, som ledde landet till sina strålande PISA-resultat, kommenterer att det är ”time to make change”: koreanska ungdomar har inte tillräckligt med tid att läsa, utöva idrott, lyssna på musik och andra valfria aktiviteter, och landet håller därför på att förändra sitt system.

Tillbaka i Wales är ungdomarna eniga om att det vore bra att få en starkare ”work ethic” i Wales, särskilt i yngre år, och de efterlyser mer konsekventa regler – de ser inget fel i att man måste komma ännu tidigare nästa dag för att sopa korridoren om man är sen!

Den brittiska reportern säger att sydkoreanska skolor nu förändras; de kommer ha färre prov och ge mer utrymme åt idrott och kreativa ämnen. Hon är orolig för att Wales kommer att tappa ännu mer jämfört med länderna i sydostasien: ”We are learning what South Korea does in terms of ensuring that there is a foundation of knowledge, of having ambitions and aspirations for every child and of implementing a clear work ethic, but we are not doing anything about it.”

Ungefär samma situation har vi nog i Sverige. Självklart är inte 15 timmars skolgång per dygn något att sträva efter, men det är anmärkningsvärt att de walesiska eleverna själva säger att de vill ha en striktare skola.

Det är dock inte nytt – precis samma sak säger eleverna på de strikta skolor i London som jag har jobbat med (så på många sätt hade det räckt att skicka de walesiska eleverna dit!). De vill ha klara och tydliga regler, konsekvenser om man inte följer dem, och ett fokus på att lära sig.

Och samma sak säger många elever i Sverige. Ibland känns det som att elever vet bättre vad de faktiskt behöver än många vuxna – även om det kanske inte är det som de just för ögonblicket vill ha (”Ta en chokladbit till! 30 sekunders njutning i munnen, 30 minuter i magen, 30 minuter på magen…”).

Vi måste snabbare implementera förändringar som leder till att elever från dag 1 i skolan förstår att skola handlar om att lära sig, ingenting annat. Det finns många ändar att börja i, både på enskilda skolor, i enskilda klassrum och i systemet som stort. Många gör det redan – men inte alla. Tag lärdom av eleverna – de vill egentligen lära sig, även om det känns jobbigt ibland…

Länk till dokumentären (inkl några klipp som nog går att se även från Sverige): http://www.bbc.co.uk/programmes/b084mld3

PISA i England

Till skillnad från i Sverige, där PISA-resultaten analyserats, stötts och blötts i en mängd olika fora av olika debattörer fick PISA inte lika stor uppmärksamhet i England. Självklart har resultaten redovisats, men oftare som fakta och utan att lika många slutsatser dras. På BBC:s kvällsnyheter ägnades några minuter resultaten; i synnerhet det faktum att resultaten har gått ner i Skottland och Wales. Skotska Labourpolitiker har därmed fått en anledning att attackera ledande SNP, Scottish Nationalist Party, som har lett den skotska regeringen sedan 2007, och som har ansvar för utbildning.

Har PISA för stort inflytande? Den slutsatsen kan man lätt dra om man följer svensk media. Vikten hamnar till stor del på de tre ämnen som PISA mäter, vilket i förlängningen skulle kunna leda till att de får än större utrymme på andra ämnen bekostnad.

Samma ämnen har länge rankats som de viktigaste i England, men nu funderar en del debattörer på om undervisningen även borde prioritera andra ämnen. Sverige har höga ambitioner med exempelvis historia och samhällskunskap – i England är det senare ett litet ämne, som ibland klaras av på några temadagar om året.

Men efter att en rapport från The Joseph Rowntree Foundation (https://www.jrf.org.uk/report/brexit-vote-explained-poverty-low-skills-and-lack-opportunities) konstaterat att människor med lägre utbildning i avsevärt högre grad röstade för Brexit än andra höjs nu röster för att höja samhällskunskapsämnets betydelse. Kanske hade det kunnat leda till att fler hade varit upplysta nog att inte rösta för Brexit..?

Jag har tidigare skrivit om vikten av samhällskunskap i skolan: https://asamelander.wordpress.com/2016/06/25/darfor-forstod-engelsmannen-inte-vad-de-rostade-pa/

Vad händer med Englands skolpolitik?

Theresa May kom idag med ett förslag som vänder upp och ner på skolsystemet i England: hon vill tilllåta nya ”grammar schools” – selektiva skolor, som man gör ett antagningsprov till, och börjar i när man är 11. Varför är det så stora rubriker idag?

Fram till 60/70-talet gjorde alla barn ett test vid 11 års ålder som bestämde om de fortsatte i grammar school – om de fick bra provresultat – eller i ”secondary moderns” som var skolorna för ”resten” – och där man inte ansågs lämpad att t ex läsa vid universitet (och fick ingen förberedelse för det heller).

Barn mognar olika fort. Många barn som senare i livet visade sig ytterst lämpade för universitetsstudier klarade inte provet – och några framstående forskare har vittnat om sin känsla av att ha misslyckats kapitalt när de inte klarade provet.

Så började man ifrågasätta om det var så lämpligt att dela upp barn med så stora konsekvenser vid så ung ålder. Det var särskilt medelklassföräldrar som var missnöjda med att deras barn räknades bort som misslyckade. Skolorna försvann i de flesta områden. I några områden har de funnits kvar till idag (t ex Kent sydost om London), men det har varit förbjudet att öppna nya. Inga statsfinansierade skolor har i sin antagningsprocess fått välja ut elever med högst betyg.

För några år sedan tillät den konservativa regeringen en existerande grammar school att öppna ett ”annex” – som låg i nästa stad. Och nu vill de tillåta nya grammar schools, som de dock menar inte får lov att missgynna ”fattiga” elever. Varför är det problematiskt?

Det är ett faktum att många framstående engelsmän som hade en ”fattig” uppväxt fick sin chans till utbildning genom att få gå i grammar school. Dessa är ibland positiva till att ge ”fattiga” barn en chans till en bra skolgång.

Men idag har konkurrensen blivit hårdare. Många ”medelklassföräldrar” som förr kanske hade valt en privat skola betalar idag hellre pengar för en privatlärare i ett år innan barnet skriver antagningsprovet. De får en bra skola utan att behöva betala för det (utöver privatlärare). Få elever på grammar schools är ”fattiga” idag: endast 3% får gratis skolmat, jämfört med ett snitt på 18% i andra skolor. En hög andel av de barn som får platser har haft privat coaching inför provet. Det gör att provet inte visar ”förmågor” längre – utan blir ett mått på hur många liknande prov man har övat på.

Eftersom det är ett faktum att det går att skapa bra skolor för alla menar många högljudda debattörer att det är en reform som inte är planerad på en forskningsmässig grund. Hackney är mitt exempel som ofta citeras i debatten, men hela London är ett bra exempel på ett skolområde där många skolor lyckas bra med elever på alla ”förmågenivåer”. Här får alla elever chans att lyckas – utan att bli stämplade som misslyckade när de är 11.

Att det är så stora rubriker idag beror på att det länge har funnits en underförstådd politisk överenskommelse att man inte skall tillåta några nya grammar schools – men ej heller stänga de existerande. Även Theresa Mays egna rådgivare är i många fall negativa till detta förslag.

Det innebär dock inte att alla elever, oaktat problem eller svårigheter, alltid bör vistas i samma klassrum alltid – där tycker jag att England generellt har kommit längre än Sverge vad gäller hänsyn både till eleven med ”problem” – och eleverna som sitter i klassrummet och bara vill lära sig mer.

(Antagningsprov i form av ”banding tests”, som jag har skrivit om förr är något annat: detta prov ser till att alla skolor antar elever på alla ”förmågenivåer” och inte väljer ut ”de bästa”. Mer här: https://asamelander.wordpress.com/2014/10/21/rattvis-skolantagning-anvand-banding-tests/)

Stöd till alla, men inga selektiva skolor

Diskussionen om att öppna fler grammar schools (selektiva skolor) i England fortsätter. Sir Michael Wilshaw, som fram till december leder Ofsted, motsvarande Skolinspektionen, har betonat att selektiva skolor inte hjälper ”duktiga barn med fattig bakgrund” – som de en gång skapades för att göra. Jag har skrivit om grammar schools, och hur de idag i högre grad har blivit en bra lösning för ambitiösa medelklassföräldrar som inte har råd – eller inte vill – betala för privatskolor:

https://asamelander.wordpress.com/2015/10/15/problemen-med-att-skapa-olika-skolor-for-begavade-och-andra/

De som har råd kan betala för privatlärare som lär ut hur man skall klara antagningsprovet bäst.

Michael Wilshaw poängterade att om grammar schools var en så bra lösning, hur kan det då komma sig att barn med ”disadvantaged” backgrounds i London klarar sig så mycket bättre än barn med samma bakgrund i Kent, sydost om London, där det finns många grammar schools fortfarande. Han jämförde resultaten i Hackney – där jag arbetade i tio år – med Kent. I Hackney är ”the attainment gap”, dvs klyftan mellan hur det går för barn som får gratis skolmat (som man får om hushållet har mycket låga inkomster) och andra barn bara 14.6%. I Kent är denna klyfta nästan 34%. Om en familj är fattig är alltså sannolikheten att det skall gå bra för deras barn i skolan avsevärt mycket högre i Hackney än i Kent.

Det är alltså inte någon bra lösning att öppna fler selektiva skolor, som är bra för några, medan ”resten” får en utbildning som av nödvändighet skulle präglas av att eleverna känner sig bortvalda.

https://www.theguardian.com/education/2016/sep/05/michael-wilshaw-ofsted-chief-grammar-schools-theresa-may-poorer-children?CMP=twt_gu

Det innebär däremot inte heller att vi någonsin skall acceptera samma förväntningar på alla elever. Alla måste få utmaningar och stimulans på rätt nivå. Den svenska undersökning, nyligen presenterad, som visar att var tredje lärare anser att elever som är klara skall tillbringa tiden med att vänta på de andra gör mig beklämd. Att det kan leda till att elever mår dåligt psykiskt borde alla veta nu – titta annars gärna på den undersökning jag gjorde där samtliga intervjuade säger att de var uttråkade i skolan, att de blev använda som hjälplärare, och att de blev mobbade för att de var duktiga:

Duktiga elever klarar sig alltid (1995) Åsa Melander

Så kan vi inte ha det, och jag tror en liknande undersökning i England skulle väcka ramaskrin. Plötsligt känner jag mig mycket engelsk.