Sluta med kuddflickor!

Är det månne Birgitta Ohlsson (L) som har myntat begreppet kuddflickor? Jag tror inte jag har hört det förr, men i sin bok Duktiga flickors revansch skriver Birgitta Ohlsson om dessa ”kuddflickor”, som alltså avser ”snälla, duktiga flickor”, som läraren placerar bredvid ”störig, stökig pojke” i klassrummet. Därmed kan den duktiga flickan både få honom att vara mindre störig och stökig, och därutöver hjälpa honom med hans uppgifter – för självklart är den duktiga flickan klar långt före de andra och har tid över.

Detta är ett känt, och gammalt, sätt att använda duktiga flickor i skolan, tyvärr. Senast för en månad sedan talade jag med en lärare som glatt berättade för mig att ” ’Kalle’ har stora problem och har svårt att koncentrera sig, men jag har placerat ’Lotta’ bredvid honom, för då kan hon hjälpa honom och det funkar jättebra!”

När jag försiktigt frågade vad Lotta tyckte om det – tyckte hon också att det var en bra lösning (och, underförstått, ett bra utnyttjande av hennes tid i skolan), fick jag till svar att ”hon tycker det är jättekul att hjälpa Kalle”.

Det är möjligt att Lotta verkligen tycker det, men jag gissar att det i så fall framför allt är lärarens uppskattning hon söker – som hon självklart får om hon ser till att Kalle inte stör de andra – för han stör ju bara Lotta nu.

Sannolikt har Lotta inte funderat på att det är hennes egen inlärning det går ut över. Ja, hon hänger med ändå – men skulle inte skolan handla om att alla skulle få nå sin potential?

Jag förstår självklart att det är omöjligt för en enda lärare att se till att alla elever alltid får helt adekvat stimulans. Men det är inte acceptabelt att det fortfarande finns skolpersonal som inte tänker på att alla barn går i skolan för att lära sig själva, och som formellt ger elever ansvar över andra elevers inlärning, istället för att koncentrera sig på sin egen.

Alla elever vill ha bättre ”work ethic”

I en BBC-dokumentär går tre ungdomar från Wales i skolan i Sydkorea i en vecka. Bakgrunden var den välkända: skolresultaten i Wales är dåliga, de sydkoreanska är bra. I Wales är det bara 50% av alla ungdomar som fortsätter i skolan efter 16 års ålder – i Sydkorea mer än 99%.

Sarah flyttas till en av de bästa flickskolorna i Seoul och förvånas över att eleverna måste lämna in sina mobiltelefoner vid lektionens start. Om de inte gör det kan läraren ta dem och det kan ta 4-6 veckor innan de får tillbaka dem.

I Euans sydkoreanska skola blir elever som kommer för sent till skolan ålagda att komma ännu tidigare nästa dag för att städa korridorerna innan lektionerna börjar.

De sydkoreanska ungdomarna fick genomgå det avslutningsprov i matematik som ungdomar i Wales gör vid 15 års ålder. Efter 15 av 60 minuter är de flesta av de sydkoreanska ungdomarna klara. Samtliga tyckte att det var ”really easy” och läraren sa att det för dem var ”primary school level maths” – men tusentals walesiska 15-åringar klarade inte det.

Vad säger de walesiska ungdomarna efter denna upplevelse?

”They work harder.”

”They have another work ethic.”

“What is striking here is the respect Korean teachers get.”

Självklart finns även nackdelar. Att elever självklart går på extraskolor på kvällen, ibland ända till 23, känns konstigt, och sannolikt inte bra för deras psykiska hälsa. Sydkorea har det högsta antalet självmord i den industrialiserade världen – och det är den främsta dödsorsaken bland 10-30-åringar.

Den tidigare utbildningsministern, som ledde landet till sina strålande PISA-resultat, kommenterer att det är ”time to make change”: koreanska ungdomar har inte tillräckligt med tid att läsa, utöva idrott, lyssna på musik och andra valfria aktiviteter, och landet håller därför på att förändra sitt system.

Tillbaka i Wales är ungdomarna eniga om att det vore bra att få en starkare ”work ethic” i Wales, särskilt i yngre år, och de efterlyser mer konsekventa regler – de ser inget fel i att man måste komma ännu tidigare nästa dag för att sopa korridoren om man är sen!

Den brittiska reportern säger att sydkoreanska skolor nu förändras; de kommer ha färre prov och ge mer utrymme åt idrott och kreativa ämnen. Hon är orolig för att Wales kommer att tappa ännu mer jämfört med länderna i sydostasien: ”We are learning what South Korea does in terms of ensuring that there is a foundation of knowledge, of having ambitions and aspirations for every child and of implementing a clear work ethic, but we are not doing anything about it.”

Ungefär samma situation har vi nog i Sverige. Självklart är inte 15 timmars skolgång per dygn något att sträva efter, men det är anmärkningsvärt att de walesiska eleverna själva säger att de vill ha en striktare skola.

Det är dock inte nytt – precis samma sak säger eleverna på de strikta skolor i London som jag har jobbat med (så på många sätt hade det räckt att skicka de walesiska eleverna dit!). De vill ha klara och tydliga regler, konsekvenser om man inte följer dem, och ett fokus på att lära sig.

Och samma sak säger många elever i Sverige. Ibland känns det som att elever vet bättre vad de faktiskt behöver än många vuxna – även om det kanske inte är det som de just för ögonblicket vill ha (”Ta en chokladbit till! 30 sekunders njutning i munnen, 30 minuter i magen, 30 minuter på magen…”).

Vi måste snabbare implementera förändringar som leder till att elever från dag 1 i skolan förstår att skola handlar om att lära sig, ingenting annat. Det finns många ändar att börja i, både på enskilda skolor, i enskilda klassrum och i systemet som stort. Många gör det redan – men inte alla. Tag lärdom av eleverna – de vill egentligen lära sig, även om det känns jobbigt ibland…

Länk till dokumentären (inkl några klipp som nog går att se även från Sverige): http://www.bbc.co.uk/programmes/b084mld3

PISA i England

Till skillnad från i Sverige, där PISA-resultaten analyserats, stötts och blötts i en mängd olika fora av olika debattörer fick PISA inte lika stor uppmärksamhet i England. Självklart har resultaten redovisats, men oftare som fakta och utan att lika många slutsatser dras. På BBC:s kvällsnyheter ägnades några minuter resultaten; i synnerhet det faktum att resultaten har gått ner i Skottland och Wales. Skotska Labourpolitiker har därmed fått en anledning att attackera ledande SNP, Scottish Nationalist Party, som har lett den skotska regeringen sedan 2007, och som har ansvar för utbildning.

Har PISA för stort inflytande? Den slutsatsen kan man lätt dra om man följer svensk media. Vikten hamnar till stor del på de tre ämnen som PISA mäter, vilket i förlängningen skulle kunna leda till att de får än större utrymme på andra ämnen bekostnad.

Samma ämnen har länge rankats som de viktigaste i England, men nu funderar en del debattörer på om undervisningen även borde prioritera andra ämnen. Sverige har höga ambitioner med exempelvis historia och samhällskunskap – i England är det senare ett litet ämne, som ibland klaras av på några temadagar om året.

Men efter att en rapport från The Joseph Rowntree Foundation (https://www.jrf.org.uk/report/brexit-vote-explained-poverty-low-skills-and-lack-opportunities) konstaterat att människor med lägre utbildning i avsevärt högre grad röstade för Brexit än andra höjs nu röster för att höja samhällskunskapsämnets betydelse. Kanske hade det kunnat leda till att fler hade varit upplysta nog att inte rösta för Brexit..?

Jag har tidigare skrivit om vikten av samhällskunskap i skolan: https://asamelander.wordpress.com/2016/06/25/darfor-forstod-engelsmannen-inte-vad-de-rostade-pa/

Vad händer med Englands skolpolitik?

Theresa May kom idag med ett förslag som vänder upp och ner på skolsystemet i England: hon vill tilllåta nya ”grammar schools” – selektiva skolor, som man gör ett antagningsprov till, och börjar i när man är 11. Varför är det så stora rubriker idag?

Fram till 60/70-talet gjorde alla barn ett test vid 11 års ålder som bestämde om de fortsatte i grammar school – om de fick bra provresultat – eller i ”secondary moderns” som var skolorna för ”resten” – och där man inte ansågs lämpad att t ex läsa vid universitet (och fick ingen förberedelse för det heller).

Barn mognar olika fort. Många barn som senare i livet visade sig ytterst lämpade för universitetsstudier klarade inte provet – och några framstående forskare har vittnat om sin känsla av att ha misslyckats kapitalt när de inte klarade provet.

Så började man ifrågasätta om det var så lämpligt att dela upp barn med så stora konsekvenser vid så ung ålder. Det var särskilt medelklassföräldrar som var missnöjda med att deras barn räknades bort som misslyckade. Skolorna försvann i de flesta områden. I några områden har de funnits kvar till idag (t ex Kent sydost om London), men det har varit förbjudet att öppna nya. Inga statsfinansierade skolor har i sin antagningsprocess fått välja ut elever med högst betyg.

För några år sedan tillät den konservativa regeringen en existerande grammar school att öppna ett ”annex” – som låg i nästa stad. Och nu vill de tillåta nya grammar schools, som de dock menar inte får lov att missgynna ”fattiga” elever. Varför är det problematiskt?

Det är ett faktum att många framstående engelsmän som hade en ”fattig” uppväxt fick sin chans till utbildning genom att få gå i grammar school. Dessa är ibland positiva till att ge ”fattiga” barn en chans till en bra skolgång.

Men idag har konkurrensen blivit hårdare. Många ”medelklassföräldrar” som förr kanske hade valt en privat skola betalar idag hellre pengar för en privatlärare i ett år innan barnet skriver antagningsprovet. De får en bra skola utan att behöva betala för det (utöver privatlärare). Få elever på grammar schools är ”fattiga” idag: endast 3% får gratis skolmat, jämfört med ett snitt på 18% i andra skolor. En hög andel av de barn som får platser har haft privat coaching inför provet. Det gör att provet inte visar ”förmågor” längre – utan blir ett mått på hur många liknande prov man har övat på.

Eftersom det är ett faktum att det går att skapa bra skolor för alla menar många högljudda debattörer att det är en reform som inte är planerad på en forskningsmässig grund. Hackney är mitt exempel som ofta citeras i debatten, men hela London är ett bra exempel på ett skolområde där många skolor lyckas bra med elever på alla ”förmågenivåer”. Här får alla elever chans att lyckas – utan att bli stämplade som misslyckade när de är 11.

Att det är så stora rubriker idag beror på att det länge har funnits en underförstådd politisk överenskommelse att man inte skall tillåta några nya grammar schools – men ej heller stänga de existerande. Även Theresa Mays egna rådgivare är i många fall negativa till detta förslag.

Det innebär dock inte att alla elever, oaktat problem eller svårigheter, alltid bör vistas i samma klassrum alltid – där tycker jag att England generellt har kommit längre än Sverge vad gäller hänsyn både till eleven med ”problem” – och eleverna som sitter i klassrummet och bara vill lära sig mer.

(Antagningsprov i form av ”banding tests”, som jag har skrivit om förr är något annat: detta prov ser till att alla skolor antar elever på alla ”förmågenivåer” och inte väljer ut ”de bästa”. Mer här: https://asamelander.wordpress.com/2014/10/21/rattvis-skolantagning-anvand-banding-tests/)

Stöd till alla, men inga selektiva skolor

Diskussionen om att öppna fler grammar schools (selektiva skolor) i England fortsätter. Sir Michael Wilshaw, som fram till december leder Ofsted, motsvarande Skolinspektionen, har betonat att selektiva skolor inte hjälper ”duktiga barn med fattig bakgrund” – som de en gång skapades för att göra. Jag har skrivit om grammar schools, och hur de idag i högre grad har blivit en bra lösning för ambitiösa medelklassföräldrar som inte har råd – eller inte vill – betala för privatskolor:

https://asamelander.wordpress.com/2015/10/15/problemen-med-att-skapa-olika-skolor-for-begavade-och-andra/

De som har råd kan betala för privatlärare som lär ut hur man skall klara antagningsprovet bäst.

Michael Wilshaw poängterade att om grammar schools var en så bra lösning, hur kan det då komma sig att barn med ”disadvantaged” backgrounds i London klarar sig så mycket bättre än barn med samma bakgrund i Kent, sydost om London, där det finns många grammar schools fortfarande. Han jämförde resultaten i Hackney – där jag arbetade i tio år – med Kent. I Hackney är ”the attainment gap”, dvs klyftan mellan hur det går för barn som får gratis skolmat (som man får om hushållet har mycket låga inkomster) och andra barn bara 14.6%. I Kent är denna klyfta nästan 34%. Om en familj är fattig är alltså sannolikheten att det skall gå bra för deras barn i skolan avsevärt mycket högre i Hackney än i Kent.

Det är alltså inte någon bra lösning att öppna fler selektiva skolor, som är bra för några, medan ”resten” får en utbildning som av nödvändighet skulle präglas av att eleverna känner sig bortvalda.

https://www.theguardian.com/education/2016/sep/05/michael-wilshaw-ofsted-chief-grammar-schools-theresa-may-poorer-children?CMP=twt_gu

Det innebär däremot inte heller att vi någonsin skall acceptera samma förväntningar på alla elever. Alla måste få utmaningar och stimulans på rätt nivå. Den svenska undersökning, nyligen presenterad, som visar att var tredje lärare anser att elever som är klara skall tillbringa tiden med att vänta på de andra gör mig beklämd. Att det kan leda till att elever mår dåligt psykiskt borde alla veta nu – titta annars gärna på den undersökning jag gjorde där samtliga intervjuade säger att de var uttråkade i skolan, att de blev använda som hjälplärare, och att de blev mobbade för att de var duktiga:

Duktiga elever klarar sig alltid (1995) Åsa Melander

Så kan vi inte ha det, och jag tror en liknande undersökning i England skulle väcka ramaskrin. Plötsligt känner jag mig mycket engelsk.

Klarar du inträdesprovet till grammar schools?

Det sägs att den konservativa regeringen kommer att tillåta att nya grammar schools öppnas igen. ”Grammar schools” är selektiva skolor som de barn erbjuds platser på som får bäst resultat på ett prov de gör vid 11 års ålder.

Att skriva ”11+”-provet var standard fram till 60-talet.  I mitten av 70-talet beslutades att inga nya grammar schools skulle betalas av staten, men de som då fanns tilläts finnas kvar med bibehållna statsbidrag. Den nuvarande konservativa regeringen började luckra upp lagen för några år sedan då de tillät existerande grammar schools att öppna ”annex” till sina skolor – med samma antagningsregler. Motståndarna hävdar att de bara är annex på pappret – en föreslagen skola i Kent, sydost om London, ligger långt från ”huvudskolan”.

Jag har skrivit om problematiken kring grammar schools förut:

https://asamelander.wordpress.com/2015/01/07/grammar-schools-selektiva-skolor-bra-eller-daligt/

https://asamelander.wordpress.com/2015/10/15/problemen-med-att-skapa-olika-skolor-for-begavade-och-andra/

Här är ett test man kan göra om man vill se om man skulle klara ett 11+ test idag – det gör nog de flesta vuxna, men det är svåra frågor för en 11-åring, och det är lätt att se att ett barn som har coachas i ett år av en privatlärare med liknande frågor förstås har mycket lättare att klara liknande prov än ett barn som aldrig har gjort något liknande.

https://www.tes.com/news/school-news/breaking-views/do-you-think-youd-pass-grammar-school-entry-test-11-year-olds

 

Därför förstod engelsmännen inte vad de röstade på

Storbritannien röstade för att lämna EU. I media sprids klipp med människor som röstade för att lämna, men som ångrar sig eftersom de ”inte förstod” att det betydde att landet skulle lämna EU.

När jag började arbeta med skolfrågor i England blev jag förvånad när jag fick höra att samhällskunskap var ett obetydligt ämne. Här är Citizenship ett nytt ämne: först 2002 blev det obligatoriskt. Ofta sker undervisningen som en del av det som heter ”Personal, Social and Health Education (PSHE)”.

Citizenship är obligatoriskt tills man tar GCSE-examen när man är 15, men det är inte ovanligt att  undervisningen sker i block under till exempel några studiedagar under året, och inte som ett fortlöpande ämne. Historia är inte obligatoriskt efter 14 års ålder.

Självklart inverkar det på människors förståelse för demokrati och politiska processer. Det är förståeligt att många engelsmän inte har tillräckliga kunskaper om politik och om EU, särskilt när man beaktar att det för många engelsmän är meningslöst att rösta i nationella val, eftersom parlamentskandidaten i många områden har varit från samma parti i årtionden. En röst på ett annat parti är bortkastad (”first past the post” vinner).

Jag har haft samtal med förhållandevis välutbildade (vuxna) engelsmän som har frågat mig exempelvis ”varför byggde de egentligen en mur i Berlin”.

I en undersökning (2010) av skolelevers kunskap om EU utmärker sig de engelska eleverna: deras kunskap om EU var den lägsta av alla 24 länder.

  • 22% visste att Europaparlamentet sitter i Bryssel – jämfört med 67% totalt som visste det.
  • De hade mycket lågt förtroende för EU – schweiziska elever hade högre förtroende för EU som institution än England!
  • De fick bland de lägsta resultaten av alla länder vad gällde ”support for immigrants’ rights” och var särskilt kritiska till europeisk migration.
  • Andelen som avsåg att rösta i framtiden var lägst i Europa – men den var hög för England, 72%.

Svaren från lärare i Citizenship indikerar att engelska lärare har lägre självförtroende än andra lärare i EU vad gäller att undervisa om EU. Och de engelska eleverna blir inte hjälpa av samhällsklimatet:

”Pupils in England are also subjected to a national climate in which there is often, at best, apathy towards Europe and the EU amongst the adult  population, politicians and the media and, at worst, a degree of hostility.

En parallell undersökning (2010) ger förslag på hur man kan förbättra undervisningen i Citizenship. Man föreslår bland annat att det bör vara ett eget ämne, med egna undervisningstimmar om minst 45 minuter i veckan, som ges av utbildade Citizenship-lärare, och man bör läsa det till 18 års ålder.

Med tanke på detta är det inte konstigt att många engelsmän hade liten förståelse för vikten av att rösta i valet, och av att tänka igenom vad de röstade på, och varför.

Samhällskunskap är viktigt. Det har Sverige förstått, och det är något England kan lära av.

Forskningsrapporter:

Europa, Young People’s Civic Attitudes and Practices: England’s Outcomes from the IEA International Civic and Citizenship Education Study, https://www.gov.uk/government/uploads/system/uploads/attachment_data/file/181802/DFE-RR060.pdf

Citizenship Education in England 2001 – 2010: Young people’s practices and prospects for the future, https://www.gov.uk/government/uploads/system/uploads/attachment_data/file/181797/DFE-RR059.pdf