Förslag för en mer likvärdig skola

På ett seminarium ordnat av intressegruppen Private School Policy Reform häromdagen diskuterades hur skolan kan göras mer likvärdig, och hur man får privata skolor att ta större ansvar för andra elever än sina egna.

Även om bara 6-7 % av alla elever går i privata skolor så är deras inflytande på exempelvis politik, finans och juridik enormt stor. Nätverken som eleverna får håller hela livet. I boken Posh Boys, av Robert Verkaik, diskuteras deras historiska utveckling från ”skolor som skulle ge fattiga barn möjlighet att studera” till dagens situation där de främst utbildar ”rika barn”.

Samtidigt är det stort tryck på privatskolorna: avgifterna för de dyraste har gått upp med 300 % sedan 1980-talet (inflationen borträknad) och färre och färre har råd med dem. Parallellt söker många dit från Ryssland och Kina (de har råd), men engelska föräldrar vill att exempelvis Eton ska vara ”engelskt”. Blir det för många barn från andra länder så väljer de andra skolor (cf. ”white flight”). Verkaik hade fått obekräftad information om att det största modersmålet på Eton nu var mandarin.

Seminariedeltagarna kom från privata och statliga skolor. En var rektor för en skola som hade gått från privat till statlig. Alla presenterade förslag på ny (tvingande) policy om hur man gör skolan mer jämlik.

Privatskolorna har officiellt”charitable status”, det vill säga, de räknas som välgörenhetsinstitutioner och får stora skatteförmåner. Statliga skolor betalar t ex ”fastighetsskatt”, privata skolor får rabatter. Verkaik skriver om halmstrån som privatskolor har gripit efter för att bevisa att de uppfyller kraven på att vara ”charitable”: en skola hänvisade till en officiell vandringsled som gick över skolans marker, till allas gagn; en annan menade att de ”öppet hus” de ordnar ibland är öppet för alla.

Det var inte alla förslag som gavs som är applicerbara på svenska förhållanden, men det är ändå intressant att jämföra situationen med kommuanala skolor/friskolor i Sverige med de privata/statliga i England.

Förslag 1: 25 % av alla platser på privatskolor lottas ut till barn som får ”pupil premium”, det vill säga, barn från lägre socio-ekonomiska grupper (27 % i hela landet). Detta har tydligen provats i Indien med gott resultat. Kritiken handlade om rättvisan i att en del slumpmässigt utvalda barn skulle få en bättre utbildning.

2: Alla barn får en ”fiktiv skolpeng” per år (idag cirka £5000). De som vill gå i privatskolor får den dock inte, utan den går istället till statliga skolor, som skulle få mer pengar. Pengarna skulle komma från den ”välgörenhetsbonus” som privata skolor får. Detta förslag mottogs väl, men bygger väl mest på att statliga skolor skulle få mer finansiering, om än det skulle göras mer synligt.

3: Statligt utbildade lärare skulle förbinda sig att arbeta x år i statliga skolor efter examen.

4: Statliga skolor ska kunna använda privata skolors lokaler. Detta bygger på att det finns statliga skolor i närheten som kan göra det – en del privata skolor ligger ganska enskilt.

5: Privata skolors lärare måste arbeta en halv dag i veckan i statliga skolor.

6: Kommuner betalar universitetsstudier för framgångsrika (”fattiga”) elever från statliga skolor.

En springande punkt var att det måste finnas förtroende mellan statliga och privata skolor, liksom mellan privata skolor och kommuner. Det betonades även att det finns skillnader mellan skolor: bortsett från den prestigefyllda toppen av privatskolor så har många privatskolor högre andelar av barn med särskilda behov än statliga, bland annat för att klasserna är mindre. Även i Sverige finns olika typer av friskolor.

Precis som i Sverige rådde det enighet om att det största problemet är att ”vi behöver fler bra skolor, nu” – inte bara diskutera hur vi på ett så rättvist sätt som möjligt placerar elever på de bra skolor som finns.

Många friskolor i Sverige vill ha kvar nuvarande kösystem. Den del av allmänheten som kan tänka i förväg gillar det, och politiskt har det ansetts omöjligt att ändra kösystemet. Skulle det däremot gå att låta kommunen placera elever på x % av friskoleplatserna (25 %?)? I Sverige finansieras alla ju av kommunen, så någon ”fattig elev”-stämpel skulle inte uppkomma.

Kanske skulle det även i Sverige vara en idé att undersöka hur många lärare på olika vinstdrivande friskolor som har genomgått svensk lärarutbildning och låta friskolan betala ersättning för dem om de inte först arbetar i en icke-vinstdrivande skola i x år? Förr (osäker hur länge sedan) fanns en åldersgräns för att få börja läkarprogrammet; man fick vara max 43 eller 44. Samhällsnyttan blev för liten med tanke på hur dyrt det är att utbilda läkare – kanske skulle det kunna likställas med att man ser till att samhället får ersättning för utbildningen?

Engelsmän behöver en stark ledare, inte samhällskunskap

Jag har nyligen påbörjat en PhD-utbildning som kommer att handla om school organisation, education equality and highly able children – en jämförelse mellan Sverige och England. Det brukar ta ett tag innan man vet exakt vilka frågor ens avhandling eventuellt skall kunna besvara, men det jag är intresserad av är hur man skapar ett ”mainstream school system” som fungerar för alla, dvs för barn ur resurssvaga såväl som resursstarka hem; highly able children (jag saknar ännu en god definition på detta på svenska – återkommer säkert dit senare) såväl som alla andra barn.

Jag har nu ett tag suttit och läst gamla läroplaner, svenska och engelska. Det är intressant att läsa om hur vetskapen om fasorna under andra världskriget ledde till ett starkt ökat fokus på att skolan skulle fokusera mer på kunskaper om demokrati och politiska processer. Sedan dess har svensk skola alltid satsat stora resurser på samhällskunskap.

Det är stor skillnad mot England, där Citizenship blev ett ämne först i början av 00-talet, och där fortfarande en del skolor enbart undervisar i Citizenship under exempelvis några temadagar om året. Jag har skrivit om de här skillnaderna förut: https://asamelander.wordpress.com/2016/06/25/darfor-forstod-engelsmannen-inte-vad-de-rostade-pa/

Idag, på valdagen i England, diskuterade jag det här med en engelsk vän. Han satte fingret på en viktig skillnad mellan Sverige och England: ”Vi vann ju kriget, tack vare en stark ledare, så varför skulle vi behöva lära oss mer om demokrati? Det vi behöver är en stark ledare, det var ju det vi lärde oss.”

Jag hade inte tänkt på skillnaderna i dessa termer, men det känns särskilt talande på valdagen idag.

Hur minskar vi kunskapsklyftan mellan elevgrupper?

The Excellence Gap” (Plucker & Peters 2016), om kunskapsklyftan mellan elever med bäst och sämst skolresultat, framförs några intressanta synpunkter, varav jag har formulerat några tidigare. I ett kapitel om nivågruppering menar författarna att ”det som oroar oss mest med strategier som är mot all form av nivågruppering är att det sannolikt kommer att tränga ut familjer som har möjlighet att välja något annat för att hitta ett bättre skolalternativ”.

Det är kanske det som händer i Sverige idag (och därutöver förefaller en del föräldrar att per automatik välja bort skolor där många elever har invandrarbakgrund). Personligen får jag ofta höra ”det finns inga studier som visar att nivågruppering har positiva resultat” om jag föreslår det för svenskar i utbildningssektorn. Men så är det inte.

Nivågruppering har tydligen gått från att vara standard i USA för några årtionden sedan, till att minska i popularitet, och idag öka igen. En orsak till nedgången var att elever från etniska minoriteter ansågs missgynnas. Därutöver fanns/finns, precis som i Sverige, inställningen att nivågruppering alltid missgynnar elever i de lägre grupperna, och en ideologisk tanke om att det är ”orättvist” i allmänhet.

Författarna citerar flera studier som har visat att nivågruppering har fördelar för de högsta grupperna, liksom ofta för de lägsta grupperna, men att ”mellangruppen” ibland förlorade något på det: ”What was perhaps the most important finding was that high achievers gained additional growth because of sorting, but not at the expense of low achievers.”

Plucker & Peters menar att ”tanken att undervisa elever som ligger på mycket olika nivåer kunskapsmässigt på precis samma sätt är en konstig jämlikhetstanke”.

En australisk studie (Corey 1998) visade att kunskaperna hos åtta-nioåringar kunde spänna över fem skolår – och då räknades inte de tio procent elever som hade bäst och sämst resultat med i studien. Nivågruppering torde göra det enklare för en lärare att planera sin undervisning – är det inte självklart att det är svårt (omöjligt?) att undervisa 30 elever vars kunskapsnivåer kan spänna över fem-sju år?

All gruppindelning baseras på något. De flesta är eniga om att barn utvecklas olika snabbt. Varför är det då självklart att alla som är födda samma år (men inte om man är född en dag tidigare, eller en dag senare) skall gå i samma årskurs, oaktat alla andra faktorer som har betydelse för hur man lär sig? Plucker & Peters menar att indelning baserat på exakt ålder ”feels safe, blocks an uncomfortable reality from view, and is now the perceived cultural norm”.

Vi måste kunna ifrågasätta varför vi delar in elever just baserat på exakt hur många år och månader ett barn har levt. Författarna igen: ”Att minska kunskapsklyftan genom att man håller tillbaka toppen är en dålig lösning – vi skall arbeta för att minska kunskapsklyftan, men det är bara moraliskt rätt att göra det genom att stödja och bygga upp kunskaperna hos de som ligger efter – inte genom att hålla tillbaka toppen.”

Plucker & Peters avslutar med att konstatera att nivågruppering är ett begrepp som kan användas på ganska olika tillvägagångssätt, men att ”en del sätt att använda sig av nivågruppering har visat sig vara väldigt effektiva, både för att förbättra elevresultat och för att få fler elever från etniska minoriteter att bli sedda som högpresterande”. Det behöver inte innebära att man släpper förväntningarna på en lägre grupp.

Det är förstås viktigt att man beaktar effekten av nivågruppering och vad denna åtgärd skulle innebära både för resultat och kunskapsklyftor. Att förbättra skolresultaten, och att minska klyftan, är det överordnade målet även för Plucker & Peters. Men att förkasta nivågruppering utan att titta på de goda resultat (ja) som många studier av välfungerande nivågruppering har indikerat, förefaller märkligt.

För föräldrar som har barn som de anser (rätt eller fel) hålls tillbaka i den klass de går är lösningen idag ofta självklar: de byter till en skola som de anser möter barnets behov bättre. Kanske hade de stannat kvar om de hade upplevt att deras skola hade varit öppen för att diskutera andra sätt att göra det lättare för lärare att hinna med alla elever – till exempel genom att minska de många kunskapsnivåer som en lärare idag förväntas räcka till samtidigt, i ett klassrum.

 

Excellence gaps in education: expanding opportunities for talented students / Jonathan A. Plucker, Scott J. Peters. Cambridge, Massachusetts: Harvard Education Press, 2016

Tillåt ej överklaganden vid skolval

Det engelska antagningssystemet bygger på rättvisa grunder: alla söker vid ett tillfälle, rangordnar de skolor man väljer och alla får samma dag ett erbjudande om en skola. Alla skolor måste i förväg upprätta en prioritetsordning för vilka de kommer erbjuda platser om de får fler sökande än de har platser, och de urvalskriterier som tillåts skall vara ”rimliga, tydliga, objektiva, bygga på en rättvis process och vara i linje med all relevant lagstiftning, t ex jämlikhetslagstiftning”. Vidare måste skolorna se till att de inte missgynnar elever från t ex någon social eller etnisk grupp, elever med handikapp eller särskilda behov (t ex diagnoser som ADHD) och att deras regler om skoluniformer eller skolresor inte avskräcker någon från att ansöka till skolan.

Så långt låter det bra. Men, som i alla system, finns det kryphål och/eller möjligheter för några att skapa sig fördelar ändå.

The Education Policy Institute har just publicerat en rapport om hur den överklagandeprocess som är lagstadgad i England fungerar, och hur den ger resursstarka fördelar. Alla som inte får sin högst prioriterade skola har rätt att överklaga. Jag har behandlat massor av överklaganden från föräldrar som ofta inte har något objektivt skäl att inte vilja acceptera den skolplats de blir erbjudna – de vill bara hellre ha en högre rankad skola. Många använder skäl som inte kan eller får beaktas i överklagandeprocessen, många tar sig tid att göra en egen ”undersökning” av hur kommunen applicerat kriterierna, och använder därmed ohemult mycket av tjänstemännens tid för att t ex få exakt information om på vilka avstånd från den önskade skolan alla som kom in bodde.

I EPI:s undersökning framkom att ”White English” (21 %) och ”Chinese” (17 %) elever oftare vann sina överklagandeprocesser än ”Black” (12 %) och ”Asian” (10 %) elever. Elever från socio-ekonomiskt svaga grupper vinner mer sällan sina överklagandeprocesser än andra: 13 % mot 18 %. Och elever som bor i socioekonomiskt starka områden vann dubbelt så ofta sina överklagadeprocesser jämfört med elever i socioekonomiskt svaga områden.

Utöver detta så är det avsevärt vanligare att elever med goda skolresultat i primary school ens försöker överklaga när de söker till secondary school.

Sammanfattningsvis menar EPI att de grupper som oftare får sin första preferens också oftare vinner sina överklagandeprocesser. Det handlar om socioekonomiskt starka grupper. Systemet upprätthåller ojämlikheten vad gäller tillgång till ”bra” skolor – det är inte ett ”level playing field” för olika grupper.

Många menar att det svenska antagningssystemet bör göras om eftersom det inte är så rättvist idag. Det håller jag med om, men jag menar att det viktigaste är att se till att alla (fler) skolor är ”bra” och kan accepteras av större grupper av föräldrar. Vi kommer inte få en mer jämlik skola förrän föräldrar frivilligt accepterar fler skolor, men det är samhällets ansvar att se till att skolorna är bra, inte den enskilda förälderns, som gör sitt bästa för sitt barns framtid.

Personligen skulle jag rekommendera att inget antagningssystem tillåter överklaganden, bortsett från ”överklaganden” på processmässiga grunder; dvs om något t ex av tekniska orsaker blivit fel i processen, men inte baserat på att ”jag vill hellre ha en annan skola”. Det tar orimligt mycket tid för antagningsenheter att hålla diskussioner (förhandlingar i England, med självständiga panelmedlemmar som beslutar om utfallet) med föräldrar som egentligen inte har något objektivt skäl att vilja ha en annan skola. Dessa överklaganden gör bara systemet än mer orättvist, eftersom det gynnar primärt socioekonomiskt starka grupper.

”Child Genius” – ett program som inte kommer produceras i Sverige

Under veckan som gick sändes i brittisk TV programmet ”Child Genius”, som korar årets ”barngeni”. Barnen är 7-12. Med svenska glasögon förbluffas man över mycket: de pushiga föräldrarna, som glatt skryter om sina barn och hur smarta de är. ”Jag sov bara fyra timmar i natt” sa en nervös förälder(!). Hon ägnar sina dagar åt att läsa forskningsrapporter och för vidare informationen på en mer ”barnvänlig nivå” till sin son.

En mamma lämnade in en protest efter att hennes sons deltagande hade störts av en mobiltelefon. Momentet, på tid, fick avbrytas och börja igen. Pojken sa att ”it was a fuss over nothing”, men mamman var säker på att det hade stört hans tankeverksamhet. ”it has disabled him, not made him able to answer his question”.

Man förvånas över hur mycket och gärna barnen arbetar för att lära sig saker, man förvånas över hur medvetna många av barnen är om att de är smarta (jantelagen är långt borta), och man förvånas över hur mycket de kan, och vilka ambitioner de har för vad de vill göra i livet, och hur självklart de gör kopplingen mellan hårt arbete och resultat.

I stavningstävlingen stavade barnen (rätt) till ord som chatoyant, velleity, acciaccatura, coronach, phalanger och sceuophylaceum (slå gärna upp dem).  I matematikavsnittet klarade de, utan papper och penna, tal som lästes upp  en gång, som ”875 + 909 + 584 + 646” och ”multiply 24 by 7, subtract 20, multiply by 9, divide by 6” Drygt 20 sekunder tog det per fråga (nej, alla fick inte rätt på allt).

En pojke som just blivit utslagen var stolt över sina prestationer, men hans reflektion över sin medverkan var det som stod ut: ”I have learnt that I need to work hard to get things in life because look how far I’ve come” sa han. Lite mer av det skulle vi kanske behöva i svensk skola: för att komma någon vart måste man jobba för det. Mycket lite kommer av sig själv, och det är fel att ”anpassa bort svårigheter”, som enligt en del lärare sker för ofta i Sverige.

Programmet hyllar enskilda barn som är duktiga, som vill lära mer, som kan saker – till skillnad från svenska motsvarande program – i den mån de kan jämföras – som t ex Vi i femman, där det normalt är kollektivet som hyllas (”klassen är duktig” och ”klassen vinner”).

(Ja, det retar mig fortfarande att *jag* vann ordtävlingen i skoltidningen och ”min” vinst var att klassen fick äta tårta. Jag tyckte inte om tårta.)

I finalen fick de svara på frågor om egna valda specialområden. Dessa var bland annat ”the history of the epidemology of the yersinia pestis and the historiography of plague” (om pesten) och “the physics of black holes”. De förväntades kunna svara på frågor till ”degree level” (kandidatexamen).

Av fem finalister hade tre asiatiska rötter. En av finalisterna var Gar Jun Ho, 12. Hans föräldrar, som har en restaurang, och inte någon lång utbildning, sa att ”vi kanske inte har samma inställning till utbildning som engelska föräldrar”. ”We have to apply some pressure – Gar Jun is a clever kid who needs to be stretched”.

Just det att “lära sig” att behöva plugga är något som kan hjälpa Gar Jun: ganska ofta sägs det att barn som är duktiga i skolan inte vänjer sig vid att plugga i låg- och mellanstadiet. De behöver inte göra något utöver att “sitta av” lektionerna för att hänga med, och det kan ligga dem i fatet senare.

Många asiatiska länder har en annan syn på kunskap – mer ”drillande”. Antalet självmord bland unga är högt i Sydkorea, till en del tillskrivet de höga studiekraven. Icke desto mindre innebär det att genomsnitts­barnet från dessa länder lär sig mycket – mer än det svenska eller brittiska genomsnittsbarnet. Att det kan komma att leda till ”asiatisk dominans” i framtiden har också diskuterats.

Är Child Genius ett vettigt program? Bortsett från en del sensationalism, primärt vad gäller föräldrarna – barnen är oftast befriande naturliga – så har jag inga invändningar. Alla får snälla kommentarer oavsett resultat, alla är uppmuntrande, och de har roligt. Nej, det handlar inte primärt om ”konstiga barn” med ”hårt pushande föräldrar” – det handlade om barn som tycker det är roligt att lära sig saker, och som vill lära sig mer, och som får möjlighet att lära sig mer. Kanske kan det till och med uppmuntra fler barn att vilja lära sig saker.

Skulle programmet kunna produceras i Sverige? Faktiskt tvivlar jag på att det skulle komma ansökningar från 100 barn av den kaliber som dessa barn uppvisar, både vad gäller kunskaper, intresse och – kanske viktigast – barn som har föräldrar som aktivt uppmuntrar dem att sitta timme efter timme med läroböcker framför sig, läroböcker som inte handlar om det man just nu läser i skolan, utan förkovran av helt annat slag.

Och det är ju inte heller något som alltid uppmuntras av skolan – ibland verkar det mest vara jobbigt med barn som ligger före de andra.

Ett av tre av svenska hem har noll böcker

I en twitter-diskussion om barn och läsning med gymnasieläraren Henrik Birkebo väcktes idén att undersöka läslusten i Sverige genom att räkna hur många böcker det finns i svenska hem, här representerat av hus till salu på Hemnet.

Jag hade nog inga stora förhoppningar om att det skulle finnas enorma mängder böcker i alla hem, men det var ändå en ögonöppnare att se hur många hem som inte har en enda synlig bok. Hur ska lärare kunna lyckas med att uppmuntra till nöjesläsning när det inte finns några böcker alls i så många hem?

Förutsättningar och begränsningar:

  • Undersökningen är inte vetenskaplig.
  • 50 hem har undersökts.
  • Samtliga undersökta hem ligger i ”fina” områden av Stockholm, Göteborg och Malmö; flest i Stockholm och lägst antal i Göteborg (ev. för att jag har sämre koll på vad som är ”fina” områden där) och är minst 110 kvadratmeter stora.
  • Samtliga hem är villor/radhus, eftersom det är svårare att få fram vem som bor i en bostadsrätt och deras yrken.
  • Endast hem där det går att få fram vad de som bor där nu jobbar med har tagits med. En del hem, företrädesvis där äldre personer bor, har därför ej medtagits.
  • Endast ett yrke per hem har använts (det mest statusfyllda när jag har kunnat få fram båda).
  • Hus som är uppenbart ”tömda” eller stylade inför försäljning har ej tagits med.
  • Jag har mätt hyllmetrarna generöst (och förvånades över att Ikeas Billy är så vanlig även i exklusiva hem).
  • Kokböcker har ej räknats, ej heller ”coffee table böcker” i prydliga högar. Hyllor med primärt reseguider har räknats snålt. Barnböcker i barnrum har räknats separat.
  • Det fåtal hem som har väldigt många hyllmeter böcker har snedvridit resultaten en del, och jag presenterar därför både genomsnitt och median. En del kategorier representeras av få hem, vilket också snedvrider resultaten.
  • Nej, det går kanske inte att se alla bokhyllor i husannonser, men med tanke på att många annonser har 40-50 bilder tror jag inte det är många som inte finns med på någon bild. Och för att stimulera till läsning bör ju böcker finnas där man vistas.

 

Resultat

antal hem med följande antal hyllmeter

Det hem som hade flest böcker hade 27 hyllmeter böcker på 200 kvadrat. I huset bodde en ingenjör på knappt 50 år. Detta kan låta mycket, men en vanlig Billybokhylla har nästan 5 hyllmeter. Fem fulla Billy är alltså 24 hyllmeter böcker.

16 hem, dvs nästan tredjedel, hade *noll* böcker (med undantag för 4 av dem som hade barnrum med max 1 hyllmeter böcker). Några av dessa hade dock bokhyllor med skor i. Bland dessa hem fanns också 6 barnrum som hade 0 böcker.

Böcker och yrken

Det var inte lätt att kategorisera resultaten efter yrke. Kategorin ”pengar” inkluderar bankdirektörer, finansrådgivare etc. ”Småföretagare” är normalt entreprenörer med hyfsat stora företag som torde kräva minst en halvlång utbildning.

böcker per yrke

 

Att det går att utläsa skillnader mellan yrkeskategorier och antal böcker är inte konstigt, men det finns en hel del detaljer som är förvånande. Att det ena forskarhemmet har 0 böcker förvånade mig, likaså att det fanns en jurist med 0 böcker.

Böcker och ålder

Äldre människor har generellt fler böcker än yngre, men att 30-40-åringar har så få böcker är oroande. Första totala internetgenerationen som slutade läsa?

böcker och ålder

Böcker och kvadratmeter

Att det finns fler hyllmeter böcker i större hem är inget konstigt, men det är knappast platsbrist som gör att hem som är upp till 150 kvadrat stora inte får in mer än en halv Billy i genomsnitt.

 

hyllmeter per hem av olika storlek

 

Böcker och geografi

Varför läser inte Göteborgare, är nästa fråga man kan ställa sig. Det var slående många Göteborgshem som hade 0 hyllmeter böcker.

Böcker och ort

Och grattis ni i Saltsjöbaden, ni har flest böcker i Stockholm!

böcker i Stockholm

Därutöver kan följande konstateras

  • Det förefaller finnas ett motsatsförhållande mellan hem med bokhyllor med skor i och bokhyllor med böcker i. De som gillar bokhyllor med skor i har inga böcker, och tvärtom.
  • 25 hem hade barnrum. Av dem var det 12 som hade 0 böcker. Ingen enda bok på någon bokhylla eller skrivbord (men ganska ofta TV – ja, mina fördomar blir kanske bekräftade). Det barnrum som hade flest böcker hade ungefär 1,5 meter böcker.
  • Det finns hem där böckerna i barnrum är färgkoordinerade. Jag hoppas att det inte leder till att barnen inte får läsa och flytta runt på böcker hur de vill för att det stör föräldrarnas sinne för ordning.

Sammanfattningsvis är det inte svårt att se att skolan har en närmast omöjlig uppgift att få barn att läsa för nöjes skull när böcker är ett så perifert inslag i så många hem. Det lär inte bli bättre i framtiden – yngre har färre böcker än äldre.

Kanske behöver vi förlänga skoldagen med en timmes tyst läsning per dag för läsningens skull. Tyvärr skulle det kanske inte leda till någon ytterligare nöjesläsning.

Nästa steg skulle kunna bli att jämföra med hem i mindre statusfyllda områden. Är det möjligt att man läser mer där?

Rättvis skola viktig – till en gräns

En intressant studie om ”fairness at school” (Gorard 2012) undersökte hur barn i olika länder tänker om rättvisa i skolan. 13 000 barn i Belgien, Tjeckien, England, Frankrike och Italien fick svara på frågor om t ex hur rättvisa deras lärare är och hur belöningar och ”straff” upplevs. Är det t ex mer rättvist att få belöningar för att man arbetar hårt än för de faktiska resultaten?

På de flesta frågor svarar elever i olika länder likartat, men en fråga skiljer sig mycket mellan England och de andra länderna. Det handlar om hur eleverna ser på en situation där en elev behöver mycket extra hjälp, vilket går ut över andra klasskamrater:

”Jacinta has difficulty reading and finds it hard to keep up in class. The teacher has to spend a lot of time helping Jacinta and gives her a lot of attention. Sometimes other students have to wait for the teacher to stop helping Jacinta and to come and help them.”

Eleverna fick frågan om vad som är rättvist i denna situation, och fick välja mellan följande:

a) Jacinta needs extra help so it is fair that the teacher should spend more time helping her.

b) The teacher should spend equal time with all the pupils. It is not fair.

I de fyra länderna utom England tyckte en klar majoritet (66-81 %) att alternativ a) var rättvist och motiverades med att ”equal treatment”, dvs lika mycket lärartid, i detta fall inte vore rättvist. I England däremot tyckte en klar majoritet att alternativ b) var mer rättvist (61 %).

Vad beror detta på? Generellt fanns det inget som tydde på att engelska elever hade en mer ”elitistisk” inställning. Generellt tyckte de att alla skulle få hjälp i skolan.

En annan fråga undersökte dock elevernas inställning till hur hjälp skall ges och här kanske svaret finns. Frågan handlade om en elev som har svårt att läsa och inte hänger med. Bör man då låta läraren tillbringa mer tid med den eleven, borde eleven jobba mer för att kunna hänga med, eller borde eleven gå i en särskild undervisningsgrupp.

I England ansåg 59 % att eleven borde gå i en särskild undervisningsgrupp, jämfört med 3-9 % av eleverna i de andra länderna (där svaren fördelade sig ganska jämnt mellan de andra båda alternativen).

Och vad kan detta bero på? Forskarteorin var att i England gick alla elever i studien i samma typ av skola  – ingen utsortering (selektering) hade skett vid en speciell ålder. I de andra länderna, däremot, hade samtliga elever i studien genomgått landets vanliga ”sortering” senast när de var 14-15. Detta innebar att det i deras klasser, jämfört med England, sannolikt fanns färre elever som var i stort behov av hjälp: spannet mellan elevernas kunskaper var mindre. ”It is easier for pupils to agree that others will be given extra help in a heavily selective educational setting, because the cost of enforcing that principle will be lower for those pupils.”

Kan detta överföras till svenska förhållanden? Ja, varför inte. Det är lätt att tycka att ”alla” (eller de flesta) borde inkluderas i samma klassrum, men när resultatet blir att en lärare förväntas undervisa 30 högstadieelever som har ett kunskapsspann från åk 3 till åk 1 i gymnasiet så är det lika lätt att förstå att det är svårt att ge alla kvalitativ undervisning. Med tanke på att den svenska skolan är ännu mer inkluderande än den engelska så kanske det hade varit ännu fler elever i Sverige som hade förespråkat att eleven borde gå i en annan grupp.

Är det förståeligt att det finns en gräns för hur mycket ”rättvisa” elever vill ha innan de, eller deras föräldrar, protesterar? Kanske. Hur vi bör hantera det kanske är en ideologisk fråga.

Stephen Gorard är forskare vid Durham University och har forskat mycket om equity och effectiveness i skolan. Länk till studien: http://dro.dur.ac.uk/11129/